Utsatt för mobbning - en tjejs historia

Det jag kommer skriva om nu är ett känsligt ämne för både mig och många andra. Har ni negativa kommentarer eller är nätmobbare så har ni inget här att göra. Detta är kanske en av många förklaringar till varför jag varit som jag varit under åren, varför ingen förstått sig på mig, varför jag varit "blyg" och "tillbakadragen". I själva verket har jag varit socialt isolerad, jag har knappt vågat gå till skolan, därav min dåliga närvaro. Jag har blivit utfryst och fått tjata på "vänner" att vara med mig för att jag vågade inte vara ensam. Ingen tog mig i första hand, jag blev alltid vald sist. Jag har skrivit detta i någon vecka för mig själv, och jag har börjat gråta när jag försökt få ut saker att skriva. Jag skriver det även för andra som blivit utsatta, och även så att folk i min närhet ska förstå mig bättre. Varför jag kanske inte alltid varit som alla andra, för detta har en stor inverkan på varför jag varit "annorlunda" och "udda". Som sagt, har ni bara negativt att komma med så kan ni sluta läsa just i denna stund. Jag vill dela med mig av mina upplevelser för jag vet att man som utsatt känner sig ensam, bortglömd och värdelös, men ni ska veta att ni är fina och bra som ni är. Det är bara det att de som mobbar ser det och är avundsjuka att vi har rena hjärtan och mer att komma med. Det enda dom kan komma med är kränkningar, fula ord och psykisk/fysisk misshandel. 

Det här har nog alla som blivit mobbade känt någon gång.
• Att man inte duger.
• Att man är rädd för att visa sig bland folk.
• Att man inte är värd mer än skiten under någon annans sko.
• Att man är otrygg och osäker.
• Att man aldrig kommer bli omtyckt.
• Att ingen ser vad som pågår.
• Att alla mår bättre av att trycka ner en.
• Att man känner sig hatad och värdelös.
• Att man tror att det är något fel på en.
• Att ingen bryr sig varesig man lever eller dör.
• Att man aldrig kan bli normal.

Ni som har blivit mobbade. Det är inget som helst fel på er. Ni har råkat ut för något som är hemskt och som är ett stort problem i vårt samhälle idag, och har varit det så länge det går att säga. Det är mobbarna det är fel på, och det är deras fel. Det är deras uppfattning om hur man ska behandla folk som är fel! Deras prioriteringar i livet är fucked up. Och oftast finns det en orsak till allt, men det ger ingen rätt att låta någon känna sig mindre värd än alla andra. Att få någon att känna sig mindre värd att leva, att inte vilja leva längre. Man kan titta tillbaka långt i livet och kan se att de som mobbar ligger på en högre rank än de som blir mobbade. Det är snarare tvärtom, men samhället ser upp till mobbare, för mobbare "ska" ha respekt. Man kanske inte vågar säga ifrån, för då blir det ännu värre. Man kanske har blivit hotad ifall man skulle skvallra. Man är rädd för vad som skulle hända. Därför vågar man inte. Det finns så många olika scenarion. 


Jag ska ta ett stort steg och berätta lite om min skolupplevelse när jag var liten. Jag har blivit mobbad oerhört mycket, av personer som skulle vara mina vänner, och av personer som älskade att göra mig illa. Oftast var det till och med yngre personer än mig som höll på såhär och jag hade inget skinn på näsan. Jag fick stöd av min familj och de såg, men ingen annan såg. Därför föll jag ner till botten om och om igen. Jag tänker inte hänga ut någon i denna text men jag beskriver så bra jag kan.

Jag har blivit utfryst av "vänner", behandlad som skit av "vänner" och som ett äckligt andrahandsval i så många år jag kan minnas. När jag ringde mina vänner ljög de om att de skulle iväg eller så svarade de inte för att slippa vara med mig. Jag tror de skämdes över att umgås med den feta tjejen. Jag vet i alla fall att jag hade och har än idag ett gott hjärta.

Jag har blivit slagen i magen av en person medan hen skrek "gummimage, gummimage, gummimage!!!" Och jag vågade inte göra något. Jag sprang iväg gråtandes och besviken, och vågade inte berätta för någon. Denna personen var även TVÅ ÅR YNGRE än mig. Jag tror jag gick i 2:an eller 3:an i lågstadiet. 

När vi skulle spela fotboll och dylikt på fotbollsplanen blev jag alltid vald sist. När man skulle vara ett "par" på en uppgift och så så ville ingen va med mig. Jag fick alltid fråga o tjata på folk tusen gånger innan de ville va med mig.

Jag har blivit kallad tjockis, fetto, bigfoot och äcklig. Folk har beskrivit mig som "hon den stora" och vidgat armarna för att visa hur stor jag var. Och jag klandrar dem inte, jag var riktigt stor under hela min uppväxt! Men för det ska man inte behöva bli mobbad av sina skolkamrater och det tycker väl alla som blivit det.

En gång när några i skolan skulle spela "Twister", det spelet som har prickar med olika färger på, så ville jag inte vara med då jag var osäker. En person sa då till mig "Det är lugnt Amanda, jag är inte heller med för jag är också fet." Jaha... Tack vad snällt???????????? 

Jag har blivit sparkad på smalbenen av några personer när två andra personer skrev en lapp och satte på min rygg där det stod "sparka mig nu" med en pil neråt...

På vintrarna kastade flera personer "isbollar" i huvudet på mig, och en annan gång kom en person i full fart bakifrån och puttade ner mig för en "pulkabacke" där det var massa is så jag slog i huvudet. Jag vågade knappt gå ut när det var vinter.

Skoltiden när jag var liten var hemsk för mig. Det gick sällan bra för mig där, och gick det "bra" så dög det knappt. De som var duktiga i skolan tryckte på mina svaga punkter och hånade mig efter prov och uppgifter, endast för att de visste att jag var osäker och inte lika duktig som dem. Jag blev mobbad för min blodådra som jag har vid mitt vänstra öga och blev kallad äcklig pga det. Jag vågade aldrig vara med på idrotten vilket resulterade i IG i det ämnet + många många fler ämnen. Idrotten var verkligen värst för mig. Jag kände att varje gång jag klädde av mig såg jag så annorlunda ut jämfört de andra tjejerna. De såg normala ut, jag var bara fet. De var fina och vackra både i ansiktet och kroppen, men jag var fet, ful och äcklig, för jag visste inte bättre än så. En gång när vi skulle göra kullerbyttor på idrotten (en av få gånger jag faktiskt var med) så hade jag på mig shorts som åkte ner när jag gjorde kullerbyttan. Alla elever stod och skrattade åt mig, till och med läraren tyckte att det var kul. Efter den händelsen och många många andra hatade jag idrotten ännu mer. Det är inte så att jag var dum under skoltiden. Jag blev utsatt för människor som inte hade något hjärta. Hade lärarna sett detta (vilket de faktiskt gjorde) och hjälpt mig säga ifrån så kanske jag hade orkat vara mer i skolan, inte skolkat ca 80 % av tiden. Varje utvecklingssamtal fick jag "dålig närvaro, mycket frånvaro" och så har det alltid varit för mig. Detta är en liten del av alla situationer och händelser som uppstod under min skoltid. Hade det varit nu det hände hade jag vågat säga ifrån, men jag vågade inte det när jag var liten. Jag kommer inte ihåg mer just nu, men bit för bit faller på plats när jag skriver om det. Det sjuka var att ingen i skolan såg detta. Och det gör mig så ont idag för jag vet att det hade gått bättre för mig om någon bara hade öppnat upp ögonen, men de var för blinda för att vilja se. 

Jag kommer knappt ihåg någonting från min barndom när det gäller skolan. Mitt minne är kaputt från de flesta delarna pga att jag hatade att gå i skolan. Jag var mest hemma. Började gråta så många gånger jag kan minnas på morgonen för att jag inte vågade och ville till skolan. Jag ljög och sa många gånger att jag hade ont i magen, halsen etc etc... Jag var otrevlig och enormt sur emot min familj och jag vet faktiskt inte varför. Hade grova humörsvängningar. Jag ångrar det så grymt. Jag var otrygg och trivdes inte med varken omgivningen eller personerna som gjorde mig illa. Många av dem såg att jag var svag och inte vågade säga ifrån, därför blev jag mobbad. Och såklart för att jag var tjock och fet; och det var en punkt som de tryckte på mest. Så det var väl inte så konstigt att jag inte vågade gå dit? När jag visste vad de sa om mig, jag visste vad de tänkte, jag visste precis allt.

Att inga lärare var ansvarsfulla nog att ta tag i detta problem som var för mig och många andra var sjukt. Jag är förvånad över att det verkade som att ingen brydde sig. Eller så trodde de att det inte gjorde ont. Och vem FAN gör det inte ont i själen och hela kroppen att bli behandlad så?

När jag väl har sagt något till lärare eller "vänner" så har de bara tagit det med en nypa salt. De har inte sett mina svårigheter trots att det nästan aldrig gått bra på prov eller när jag gjort uppgifter. Det finns alltid en anledning och jag har alltid trott att jag är/har varit korkad men i själva verket är det alla dessa händelser som fått mig att krypa in i mitt skal. Jag har alltid struntat i om folk sårat mig, för jag har inte velat vara ensam. Och där får jag skylla mig själv, eftersom jag hade kunnat må bättre utan dem, med bara mig själv. Tur att jag insett det nu.

När jag började högstadiet hade jag många vänner. Bra vänner som faktiskt var snälla emot mig. Men även där blev jag mobbad, och det var så himla sneaky. Jag kommer inte ihåg mycket där heller...
Högstadiet skolkade jag också otroligt mycket och fick även där höra att jag hade väldigt hög frånvaro. Jag antar att mina mönster jag byggt upp genom åren hade satt spår på mig och jag hade svårt att bryta dem. Jag mådde dåligt, och behövde hjälp, men jag vågade inte säga någonting. Jag ville inte vara i centrum, jag ville inte ta plats, för oavsett hur dåligt jag mådde fanns det alltid någon annan elev som behövde hjälpen mer. 

Jag satt ofta i grupprum med vänner så fort jag fick chansen, för jag trivdes inte där heller i klassen. Jag vågade aldrig gå utan smink, bara ett fåtal gånger. Varför? Jo för att jag fick höra att jag såg ut som en knarkare utan smink. Och att jag var äcklig pga min blodådra vid ögat.  Det har folk påpekat och stört sig på. Jag kände mig ful, fet och äcklig utan. Sminket gjorde att jag kände mig pyttelite bättre. Sminket var som en mask för mig, för att dölja personen jag var inuti, det var få som uppskattade den personen ändå. Många har undrat varför jag smetat på så mycket smink under åren. Nu vet ni varför. Även i högstadiet började jag gråta många dagar när det var som värst, när jag inte vågade gå till skolan. När jag hellre stannade hemma och gjorde ingenting istället för att gå till skolan. Även då var jag otrevlig och irriterad, ledsen och förtvivlad emot min familj. Jag hatar att jag var så. Alla hade en fel uppfattning om mig. Jag log och skrattade i princip 90 % av tiden, i både skolan och med vänner, under alla år, men inombords skrek jag så högt att jag trodde någon skulle höra, men det hände aldrig. Alla såg mig som "den glada tjejen" men det var bara en fasad.

En gång sa en person vad en annan person hade sagt om mig när jag skulle gå ifrån hen. Hen berättade det exakt såhär
"Hahahaha, vet du vad hen sa när du skulle gå? Fy fan vilket jävla fet arsle sa hen!!! HAHAHHA"
Jag som vanligt vågar inte säga något och låtsas skratta med. Samma person sa även en gång också till mitt dåvarande ex "hur kunde du va tillsammans med ett jävla fetto? Fy faaaan". Och personen som berättade det skrattade återigen när hen sa det. 
Jag vill inte ens veta vad andra folk har sagt om mig bakom ryggen, då skulle jag verkligen gå under. Men jag förstår inte hur vissa kunde va så snälla emot mig men bakom ryggen snackade dom om hur fet jag var. Hade ni verkligen inget bättre för er än att MOBBA ANDRA...?! Att bry er mer om hur andra ser ut än er själva? Jag må varit fet men ni var fula inombords. Riktigt fula elaka onda personligheter hade ni.

Jag började dricka alkohol mycket i årskurs 8. Jag drack till och med inne i skolan. Det var något som hjälpte mig, alkoholen. Med alkoholen vågade jag säga ifrån, inte annars. Med alkoholen kunde jag ha mer roligt, utan att tänka på allt det jobbiga. Jag blev så full en gång att jag dunkade mitt huvud i en betongvägg och skrek att jag ville dö. Jag ville dö, många gånger. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag verkligen har VELAT DÖ. Jag har skurit mig på armen en gång. Det var väldigt djupt men det är knappt något som syns idag vilket jag är förvånad över, men även väldigt glad över. För jag ångrar att jag gjorde det. Jag drack under en lång tid flera gånger i veckan, men det mönstret bröts när jag åkte till Kanada.

Jag började gymnasiet och det var spännande men ändå nervöst. Jag var rädd att jag skulle bli mobbad igen men det tog ett tag innan det hände denna gången. Jag har alltid haft svårt att skaffa vänner, och haft svårt att läsa av signaler. Har alltid trott att alla varit negativa emot just mig. Att även om jag var en hur "underbar" människa som helst och behandlar folk bra så har jag fått skit tillbaka. Och så har det varit många många gånger. Självklart snackade folk skit när jag återigen skolkade i gymnasiet också. Alla tyckte det var en "skräll" att jag aldrig var i skolan. Och jag kände inget behov att förklara för de som ändå inte skulle förstå eller ens har någonting med det att göra. Jag skolkade mycket. Buss-luffade flera dagar i veckan istället för att gå i skolan. Träffade andra vänner som jag inte gick i skolan med. Åkte till min syster, eller så åkte jag hem o ljög om att jag hade en inställd lektion. Jag isolerade mig precis som jag gjorde i låg- och mellanstadiet, även högstadiet. Jag kunde ligga i dagar och göra ingenting, bara vara hemma. Alla snackade om mig, att jag aldrig var i skolan. Och blev lika förvånade när jag visade mig i skolan. Det är det som varit problemet hela tiden. Folk har varit så intresserade av mitt liv och vad jag gjorde att de har lagt så mycket energi på negativa ord och att snacka skit om mig. Att jag är dålig. När ingen kunde se att jag kämpade med mig själv varje dag. Jag var så nerbruten att jag funderade på självmord, tusentals gånger. Jag såg ingen mening med att leva. Att alla skulle må bättre om jag inte fanns kvar. Så varje gång jag gick ut så såg jag något som man möjligen kunde dö av. Vad som kunde döda en. Och det gjorde mig galen att jag hade dessa tankarna. Jag ville må bra, men det kunde jag inte, jag ville ju inte ta för mycket plats.

Jag kommer ihåg en gång då jag var på McDonalds i Karlstad. Jag var där med en klasskompis och några andra vänner. De hade en kompis med sig. Jag var tjock, jag vet det. Jag visste det då också. Detta är den ENDA gången jag har vågat säga ifrån, någonsin. Hen stod vid båset och skulle gå förbi. Jag stod tydligen i vägen och det var för svårt för hen att gå runt mig. Så hen sa "jävla fetto, flytta på dig."
Jag kände hur mycket och hårt det kokade inom mig. Jag vet inte om någon annan hörde vad hen sa till mig faktiskt, i så fall brydde de sig inte. Vi alla satte oss i båset och de andra såg att det kokade inom mig, att jag var arg och ledsen. Tårarna började komma sakta men säkert. Jag tänkte inte klart, det var bara helt svart för mig. Bestämmer mig för att ställa mig upp och gå fram till personen. Hen kollade väldigt förvånat på mig och då ger jag hen en fet jävla bitchslap och skriker "du är så jävla dum i huvudet."
Hen ser oerhört förvånad ut och det visar sig att hen får ett märke av min hand i ansiktet. Efter det rusar jag ut och min klasskompis kommer efter och frågade vad som hände. Jag berättar men det var inte så mycket mer än så. Ingen annan kom efter. De tyckte bara det "såg roligt ut" när jag gjorde det. Att det var roligt att han fick ett märke i ansiktet efter min hand och att det såg roligt ut. Och det kan jag tänka mig. Denna personen som kallade mig för fetto har inte sagt ett ord till mig sen dess, hen har knappt vågat kolla på mig och det är jag glad över. Men jävlar, för första gången i hela mitt liv sa jag ifrån. Och det var en mäktig känsla som jag sent kommer att glömma. Jag kommer aldrig glömma det.

Många gånger har jag varit med om att mina så kallade "tjejkompisar" har suttit mitt emot mig och viskat taskiga saker till varandra om mig. De tror att man är så långt nere på botten att man inte hör. Men tro mig, jag har hört varenda gång. Samma som att komma in i klassrummet i gymnasiet och man ser hur folk hånler åt mig att just jag kommer in, för att jag aldrig är i skolan. Det var ingen som riktigt ville va med mig under alla mina år i skolan. Jag var tvungen att praktiskt taget tjata på folk om vi skulle äta tillsammans i matsalen. Om vi skulle sitta bredvid varandra på lektionen. Om vi skulle gå tillsammans till bussen. Jag var så osäker att tillslut gick jag hellre själv, trots att jag fick panik av det. Jag sket i det, för jag visste att ingen ville vara med mig till 100%. Det måste ha varit något fel på mig och kanske är det än idag, jag vet inte. Jag har alltid behandlat folk bra och jag vet inte varför jag bara fått skit tillbaka. 


På studenten i gymnasiet så skulle alla skriva något i varandras studentmössor. Jag vet inte vem det var som skrev detta men det stod iaf "närvaro". 
Till den personen som skrev det: du vet inte ett skit av mig. Du förstörde en jävligt rolig dag för mig precis innan vi skulle springa ut. Du vet inte vad jag varit med om, du vet ingenting. Varför vara så jävla elak och kränka en? I mina ögon, är du, vem du nu än är, inte ett piss i mina ögon. Vilket ingen annan som har mobbat mig och även många andra barn är heller. Ni är värda noll! För ni anar inte ens hur mycket ni förstör genom att få sig själv att må bra på andras bekostnad.
Jag förstår inte varför vissa människor njuter av att såra andra, att mobba andra och att trycka ner människor. Jag förstår inte och det kommer jag aldrig göra.

Jag har även blivit nätmobbad. Fick anonyma kommentarer som "du är så jävla fet ditt äckliga luder" och "fy fan vilket fetto" och massa sånt. Även när jag bråkat med kompisar när jag var mindre fick jag fula kommentarer och meddelanden om hur fet jag var och att jag behövde banta. Detta drar ner en, riktigt djupt ner i skiten. 

Nu flera år senare efter all mobbning och all skit så har jag ju faktiskt gått ner i vikt. Ungefär 30 kg. Och jag har varit större än när jag vägde 30 kg mer. Som mest har jag bot vägt lätt över 106 kg. Det har hänt till och med att killar har raggat på mig som har tyckt att jag var ful och fet innan. De har sagt "vad fin du har blivit, vad smal du har blivit, vad snygg du har blivit."
Men vet ni vad? Ni kan bara dra åt helvete. Ni såg vad som pågick mellan mig och de andra idioterna, men ändå kunde ni inte hjälpa till. Ni var lika illa som dom. Ändå kunde ni inte se vem jag var inuti min kropp och i min själ, i mitt hjärta. Det är ungefär som att jag skulle vara fattig och opopulär och när jag blir rik och känd så kommer folk för att vara med mig. Det accepterar jag inte!

Jag förstår inte hur föräldrarna till dessa barn som utsatt mig för detta har uppfostrat sina barn. Att man ska behöva få skit nästan varenda dag i skolan är oacceptabelt. Ingenting av detta är OKEJ. Mobbning är hemskt. Man blir så påverkad i själen, i hjärtat och i hela kroppen. Man orkar inte tillslut. Man har äckliga och jobbiga tankar om döden, att människor får en att känna sig värdelös, äcklig och oduglig.

Många av händelserna är så förträngda att jag inte ens kommer ihåg dom. Det finns så mycket jag vill dela med mig mer av men det finns inget minne av det. Jag känner att det trycker i hjärnan och hjärtat på punkter som snart kommer att brista. 

Jag har för en gångs skull tagit kontakt med psykiatrin. Jag behöver hjälp, då jag mått dåligt i flera år men bara försökt vifta bort det och trott att det ska bli bättre. Det har blivit sämre och sämre ju mer tiden flyger iväg. Och nu är jag trött på att inte kunna njuta till fullo av vardagen. Av allt. Jag vill kunna leva och njuta av att leva precis som många andra gör. Jag orkar inte ha jobbiga tankar varje dag som förtär mig inifrån och ut. Jag är trött på ångest så fort något går fel, så fort jag känner mig skuldbelagd, så fort någon trycker på mina knappar. Jag är trött på att fortsätta känna mig oduglig när jag inte kan behaga andra. När jag tänker på mig själv får jag ångest över att jag inte sätter andra i första hand. Så det blir lätt att jag sätter mig själv sist, och när jag väl ska ta tag i mig själv orkar jag inte dra upp mig igen. Det är vid den punkten jag är nu, och har varit så länge jag kan minnas. Jag vill kunna gå in i en affär utan att få panik, jag vill kunna gå en promenad utan att vara rädd för att träffa på någon idiot. Jag vill kunna gå ut i samhället och vara stolt över hur jag ser ut och är som person. För jag vet att jag är en bra person, mer än bra, men det är så svårt att släppa vad andra tycker eller säger om en. Man blir märkt för livet när nått sånt här händer. Men det viktiga är att dom som bryr sig om en finns för en, och älskar en.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt så blir jag illamående och spyfärdig. Jag har ju förträngt detta så länge men jag kan inte det längre. Jag vet att det måste ut för att jag ska kunna gå vidare och för en gångs skull få må bra.

Jag har kommentarfunktionen kvar men skulle det komma minsta lilla negativ kommentar så publiceras dom ej och raderas. Jag har inte skrivit detta för att jag tycker synd om mig själv eller vill att folk ska tycka synd om mig. Jag har skrivit detta för att dela med mig och visa de som varit/är utsatta att ni inte är ensamma. Vi är många. Och tillsammans är vi starka. Det finns ingen mobbning som är "för liten", även om någon skulle säga "men det där är väl inget att bry sig om". När man hör just dom orden känner man sig värdelös än en gång för att man bryr sig. Klart man blir sårad av att bli kränkt och mobbad!!! Alla som blivit utsatta borde få mer hjälp och stöd. Alla borde ha någon dom kan förlita sig på och berätta för. Det är inget skamligt med er, för dom enda som är skamliga är mobbarna som mår bra på vår bekostnad.

Vi är värda mer än vad dom säger.
Vi är starka tillsammans oavsett vad dom säger eller tycker.
Vi är vackra och godhjärtade oavsett vad dom säger eller tycker.
Glöm aldrig det!


Då och nu.
Jag har samma hjärta och själ på båda bilderna. Samma insida, annorlunda utsida. De som inte kunde se vilken godhjärtad person jag var och är idag är inte värda mig.


Kram!
Hoppas denna texten har hjälpt er att tänka annorlunda.
Anonym
2015-07-26 @ 17:28:12

Väldigt bra och starkt skrivet, du är en otroligt fin människa! Kram

Svar: Tack! Vem du nu än är. Det värmer.
Kram!!
Amanda Asker

Melanie
2015-07-26 @ 21:19:28

Fint skrivet Amanda. Du är otroligt vacker har alltid tyckt det. Kan själv känna igen mig i det som hänt dig och det tror jag du vet. Vi är tusen gånger starkare! 💕

Svar: Tack goa du. Har alltid tyckt att du varit otroligt vacker du själv!! Ja det vet jag. Det är dom som inte inser vad bra vi är och hur starka vi är som står på benen idag. Kram! 💖
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 10:01:36

Hej Amanda! Din text berör mig (och många fler) oerhört stark. Den sätter fingret på många saker och du måste vars otroligt stark som skrivit denna text! Jag är otroligt tacksam för att du delade denna!

Svar: Hej! Vad härligt att höra, det var lite detvar meningen. Att beröra andra och att hjälpa andra.
Det tog kraft att skriva allt, ja, men den kraften delar jag med mig av till er! Tack så mycket goa!
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 11:19:24

Det är ofta de som är mer otrygga som ger sig på andra. Jag var konstant utfryst och kallad en massa när jag växte upp. Skillnaden på tjejer o killar är väl den att killar ofta blir mer aggressiva. Jag blev det iaf. Till saken hör ju att jag varken var stor eller såg annorlunda ut. Det ska tydligen bara finnas någon att ge sig på. Alla dessa psykologer som jag var tvungen att gå till. Som jag fick gå till. Till saken är att ingen av mina sk klasskompisar kom i närheten av mina idrottsliga prestationer. Varken då eller nu. Det har gått 20 år nu. Och denna tiden gjorde en osäker och misstänksam mot alla. Och det förstör de relationer man försöker sig på. Inte förrän nu vågar man faktiskt stå för den man är fullt ut. Jag berördes av det du skrev. Och ville säga tack för att du vågar ta upp det. Ha en fantastisk sommar

Svar: Visst är det så. Det är sant det du skriver! Jag vill visa att det är okej att se ut hur man än ser ut. Det sjuka är att folk fortsätter ändå, trots att man försöker uppmärksamma att det inte är okej. Men de gillar att provocera, det är det som är grejen. Klart det förstör en massa... Men som tur är så blir man bra människokännare vilket resulterar i att man aldrig accepterar sådant beteende igen! Ha en underbar sommar du med.
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 11:19:41

Skit vilken historia
mina tårar rinner..
fattar inte att barn ska utsättas så hårt för mobbing 😭😭😭😈😈😈😈
jag blev själv mobbad men minns inte om jag blev slagen..
men många hånade ord o saker kastade på mig..
men blev nog mest retad för hur jag va o såg ut..
du är stark som pratar öppet om detta
stor eloge till dej
och vilken häftig vikt resa..
och precis som du skriver
FUCK YOU till dom dom mådde dej då😍❤ kram..

Svar: Jag tror att mobbare ser något i de utsatt, snällhet, försiktighet och osäkerhet. Därför känner dom att dom kan ge sig på en. Men man reser sig starkare än vad dom tror! Stå på dig! Ingen ska få bli behandlad så som dom vill att man ska bli behandlad! ❤️
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 11:38:54

Du är lika vacker nu som du va förr. Det fula sitter inte på utseendet men inne i hjärtat. <3

Svar: Tack fina du. Det är sant! <3
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 11:40:49

Jag blir då ledsen när jag läste det här. På riktigt, det har och är inte okej att mobba någon, någongång. Tycker du är sjukt grym och att du har ett bra liv framför dig med massa lycka och kärlek! Hoppas detta också påverkar människor som har varit och är mobbade just nu att se att det blir bättre och att människor som mobbar och har mobbat förstår va de har gjort/gör. Iaf lycka till och tack för att du delade detta!! Igen, du är grym!!

Svar: Tusen tack för den fina kommentaren. Det värmer att folk faktiskt bryr sig, trots att dom inte känner en.

Ja det verkar som att det påverkar folk, i alla fall utsatta. Men tyvärr finns det folk som fortsätter med onödiga kommentarer, dock är det något man får räkna med. Men är oerhört glad över att jag hjälper utsatta med blogginlägget! 💕

Tack för din kommentar! :)
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 11:45:37

Grymt :) kämpa på

Svar: Tack! Det ska vi alla göra! Kram 💕
Amanda Asker

Sara
2015-07-27 @ 12:16:33

Amanda, blir djupt berörd av din starka och mycket sorgliga text.
Det finns alltid och kommer alltid att finnas "små" äckliga människor som trycker ned andra, för att höja sig själv. Det jag tänker på när jag läser detta är ; Vart fanns alla vuxna? Varför agerade ingen?
Tyvärr förekommer detta på arbetsplatser också, men mer i det "tysta". Tycker du är otroligt stark som skrivit och berättat! Jag hoppas att några av dina plågoandar läser och får sig en tankeställare och verkligen skäms ögonen ur sig!! Du var vacker och godhjärtad då, precis som nu. Helt rätt som du säger, att de är inte värda dig. Är säker på att detta du valt att dela kan ge andra som är drabbade styrka att inse att mobbning är HELT oacceptabelt.
Har vi riktig tur så sitter det någon feg mobbare och läser detta nu och får sig en rejäl tankeställare och slutar upp med beteendet.
Hoppas du får den hjälp du behöver för att bearbeta, växa som människa och läka ihop. Det finns goda människor, jag lovar!
All styrka och kärlek till DIG fina Amanda ❤️

Anonym
2015-07-27 @ 12:20:23

Känner så igen mig i texten, väldigt bra skrivet. Jag kom ny till en ort i 8e klass och var redan nere på botten då jag ett halvår tidigare förlorat min mamma. Jag var väldigt skär och dessutom blyg. Jag fick aldrig några vänner i klassen, där behandlades jag jag som luft. Satt själv i korridoren på rasterna och var ett lovligt byte för alla som behövde ta ut sina aggressioner på någon svag själ. Fick gympapåsar dängda i huvudet så mitt huvud for in i väggen och vid ett tillfälle när jag skadat foten fick jag kryckorna undansparkade i trappen varpå jag föll handlöst ner... jag skolkade av samma skäl som du och mima betyg sjönk i varje ämne. Idag är jag en stark person med god självkänsla och bra självförtroende. Precis tagit examen från universitetet och fått mitt drömjobb. Lycka till i livet, du är grym!

Molly Fredin
2015-07-27 @ 12:23:45
URL: http://sweetmoment.blo.gg

Så stark du är - både för att du kämpat emot alla idioter och insett att du såklart förtjänar bättre, men också för att du delar med dig av det här trots att det är ett känsligt ämne. Jag har långt ifrån varit i din sits men när jag var yngre mådde jag jättedåligt över min vikt då en del, framför allt killar, påpekade att jag inte såg ut så som idealet vill att man ska göra. Jag fick blickar i korridoren och fick jämt skämtsamma kommentarer som inte alls var speciellt roliga att höra. Det räckte att jag gick ner ca 12 kilo för att samma personer plötsligt skulle börja hälsa på mig, säga schyssta saker, uppmärksamma mig på ett helt nytt sätt osv. Hur falskt? Det är hemskt att ett utseende, en siffra på vågen, ska spela så stor roll... DET om något, är äckligt!

Tack för att du delade med dig av detta!

Thor
2015-07-27 @ 12:28:49

Hej! Bra att du lyfter det här. Jag hoppas på att vi kan komma så långt att ingen kommer bli mobbad framöver. Tack för att jag fick läsa. ❤️❤️

Anonym
2015-07-27 @ 12:31:38

Starkt att dela med dig utav detta! Känner igen mig i mycket tyvärr och jag är glad (misstolka det inte) att jag inte är ensam!
Kämpa på, du är grym och fin som du är :)

Grodan
2015-07-27 @ 12:33:42
URL: http://borntolose.blogg.se/

Stark historia! You go girl!

Alyssa
2015-07-27 @ 12:43:50
URL: http://alyssas.webblogg.se

Börjar nästan gråta när jag läser din berättelse... Så fruktansvärt hemskt... Jag var själv mobbad i högstadiet men då pga min stil. Jag var ju ett emokid... Jag blev inte så grovt mobbad men fick utstå elaka kommentarer, att bli retad etc etc.

Jag önskar verkligen att jag kände dig vid denna tid. Av vad du skriver att döma så låter det som att vi är otroligt lika du och jag... Jag beklagar det du varit med om så sjukt mycket men det sägs ju att de som kommer bli något stort utsetts för de hårdaste prövningarna ;) Du är sjukt fin på båda bilderna och jag blir både ledsen och förbannad när jag läser din text...

Kram

Robert
2015-07-27 @ 12:58:00

En historia som är skrämmande men som tyvärr många har drabbats av. Tycker du är modig som vågar visa förr och nu. Tyvärr är utseendefixering en rådande norm i samhället. Det är någonting som vill alla är ansvariga för. Våga vara den du är. Verkliga vänner finns kvar oavsett hur du, jag eller individen ser ut. Tack för att du även stärker min självkänsla.

Anonym
2015-07-27 @ 13:00:03

Mycket, mycket bra skrivet! <3
Känner igen mig stundtals, och det värmer att veta att man inte är ensam. Jag blev dock "bara" utfryst i mellanstadiet och känslor av att jag inte dög för att jag inte ville börja använda smink, stringtrosor och handväskor. Självkänslan från då sitter i än idag (12 år senare) och att känna sig otillräcklig, ensam och mindervärdig. Nu ger jag dock sken av att vara trygg i mig själv, men den 12-åriga flickan finns där bakom ändå.

Blir så jäkla förbannad när jag får läsa hur du blivit behandlad och att dem sedan har mage att komma och ragga på dig bara för att du gått ner i vikt... Jäkla hycklare!
Du är miljarder gånger så bra, underbar och bättre än dem! Dem är inge värda ett skit.
Tack för din historia! Du är tusen gånget starkare :)
Kram <3

Peter
2015-07-27 @ 14:03:20

Hej Amanda,

Såg detta gm, metrodelning på fb. Jag har en son som varit och är där du är. Men resan är ochdet är J... jobbigt att även vara förälder då alla andra föräldrar inte tror vad de hör elller vill veta eller inte bryr sig.

Det är härligt med er som kan visa alla de som är i skiten som sliter var dag med rädsla, ångest, skräck och ensamhet! Jaaa familjen skall vara familjen inte kompisar om du förstår hur jag tänker... kram och eloge till dig som skriver och visar dig och din väg fram till idag. Jag hoppas att du är på de svagas sida när du ser dem i vardagen idag med och kan verkligen ge finger och de fega och ruttna individerna.... Bra blogg och stå på dig

Anonym
2015-07-27 @ 14:17:50

Starkt skrivet! Du ÄR stark nog att tro på dig själv, du ÄR bra nog. Din viljestyrka kan du komma långt med! Det visar viktminskningen,och det faktum att du inte tog självmord fast du ville så gärna. Fortsätt kämpa och ta ingen skit! Jag vet hur du mår för jag blev själv mobbad(slöseri av mänskligt avfall är vad dem är!) ha ett bra fortsatt liv, jag tror på dig :)//Calle

Anonym
2015-07-27 @ 14:51:19

Du är grym, respekt till dej.

Johan Bengtsson
2015-07-27 @ 15:12:09
URL: http://latzius.blogspot.se/

Hej Amanda jag känner inte dig. Det gör inte de som mobbat dig heller. Av att läsa dina texter får jag minnen och ilska. Likt dig har gamla mobbare glidit fram till mig och stött på mig. En tjej jag tyckte var väldigt vacker hade pratat om mig som den fulaste killen i klassen med sina vänner i ett rum när jag satt i rummet intill. Jag var för mager för att räknas som riktig kille och vägrade all form av sport. Hade jag varit tjej tror jag till och med att jag skulle räknats som snygg(tyvärr krävs det nästan bara att vara smal). Några år in på gymnasiet där jag hittat vänner, börjat med drama och fått självförtroende möter jag henne full på busstationen. Haar du alltid haft så vackra ögon sa hon till mig. Nej de muterades så här efter skolan svarade jag och kände ingen attraktion till det vrak jag såg ifrån den tidigare ”vackraste” tjejen i klassen. Jag har efter mitt grundskolehelvete arbetat själv med mig själv för hade kraftigt post traumatisk stress. Fortfarande nu när jag har en månad kvar till 30 kan jag få mardrömmar. Detta är dock br för jag vet att jag bearbetar det bra då. De tynger mig inte. Jag gjorde ett specialarbete om mobbing i slutet av trean och föreläste på min gamla skola i mitt gamla klassrum. Spydde av ångest då jag kom hem men jag var en ryggsäck av smärta lättare. Där valde jag att börja arbeta i skolan(är speciallärare). Till en början av min föreläsning hade jag inte svar på frågan varför jag var mobbad. Jag hade inställningen att jag slumpvis valdes ut. På grund av mitt svaga och klena utseende. Tystlåten kille som inte sa ifrån. Jag har nu förstått att min mobbing har med könsroller att göra. Jag var femenin. Då tjejer belönas (upp till 12 års ålder) av att vara pojkflickor så spottas det på oss flickpojkar. Läraren i tvåan tog in min mor för diskussion över att jag inte ville spela fotboll utan sitta inne och rita med några av tjejerna. Jag ansågs konstig av alla. Jag liksom du fick ta emot fysiska slag. ”går du av om man slår dig” SLAG. En gång när jag gick i korridoren genom högstadiet när jag själv gick i mellanstadiet på väg emot matsalen kom det fram en kille två år äldre än mig och slog mig så kraftigt i magen att jag sjönk ihop på golvet för att kunna andas. En lärare såg honom och sprang fram och skrek varför gjorde du så där. ”alla slår honom” fick läraren till svar. Läraren sa ok och gick där ifrån. Det är ett av det kraftigaste minerna av att känna sig osynlig och värdelös jag har. Har blivit duschad med kläder på, misshandlad dagligen, nergrävd i snön med ett järnrör nerkört i munnen på mig som enda luftkälla, misshandlad till akuten med spricka i käken 4 brutna revben och kraftig hjärnskakning (killen hoppade sönder min bröstkorg och hoppade på mitt huvud), inlåst i skåp. Men att ett slag godkändes av en lärare gjorde ondast.

Jag tog mig ur! Jag är lycklig och nöjd med mitt liv och tycker att jag är fin, rolig och smart. Den ångest du beskriver att du har är en självklarhet. Du ska känna den, ilska frustration. Känslor är bra och det är superbra att allt kommer ut. Du kommer att må så mycket bättre av att visa upp vad du har i din ryggsäck och en dag känner du inte ens att du har saker där. Jag känner inte dig men det jag läser att du har skrivit får mig att känna att du är en väldigt bra person.

En liten spoiler: Vi goda vinner alltid i slutet.

Johan Bengtsson
2015-07-27 @ 15:13:58
URL: http://latzius.blogspot.se/

Hej Amanda jag känner inte dig. Det gör inte de som mobbat dig heller. Av att läsa dina texter får jag minnen och ilska. Likt dig har gammla mobbare glidit fram till mig och stött på mig. En tjej jag tyckte var väldigt vacker hade pratat om mig som den fulaste killen i klassen med sina vänner i ett rum när jag satt i rummet intill. Jag var för mager för att räknas som riktig kille och vägrade all form av sport. Hade jag varit tjej tror jag till och med att jag skulle räknats som snygg(tyvärr krävs det nästan bara att vara smal). Några år in på gymnasiet där jag hittat vänner, börjat med drama och fått skälvförtroende möter jag henne full på busstationen. Haar du alltid haft så vackra ögon sa hon till mig. Nej de muterades så här efter skolan svarade jag och kände ingen atration till det vrak jag såg ifrån den tidigare ”vackraste” tjejen i klassen. Jag har efter mitt grundskolehelvete arbetat själv med mig själv för hade kraftigt post traumatisk stress. Fortfarande nu när jag har en månad kvar till 30 kan jag få mardrömmar. Detta är dock br för jag vet att jag bearbetar det bra då. De tynger mig inte. Jag gjorde ett specialarbete om mobbing i slutet av trean och föreläste på min gammla skola i mitt gammla klassrum. Spydde av ångest då jag kom hem men jag var en ryggsäck av smärta lättare. Där valde jag att börja arbeta i skolan(är speciallärare). Till en början av min föreläsning hade jag inte svar på frågan varför jag var mobbad. Jag hade inställningen att jag slumpvis valdes ut. På grund av mitt svaga och klena utseende. Tystlåten kille som inte sa ifrån. Jag har nu förstått att min mobbing har med könsroller att göra. Jag var femenin. Då tjejer belönas (upp till 12 års ålder) av att vara pojkflickor så spottas det på oss flickpojkar. Läraren i tvåan tog in min mor för diskution över att jag inte ville spela fotboll utan sitta inne och rita med några av tjejerna. Jag ansågs konstig av alla. Jag liksom du fick ta emot fysiska slag. ”går du av om man slår dig” SLAG. En gång när jag gick i korridoren genom högstadiet när jag själv gick i mellanstadiet på väg emot matsalen kom det fram en kille två år äldre än mig och slog mig så kraftigt i magen att jag sjönk ihop på golvet för att kunna andas. En lärare såg honom och sprang fram och skrek varför gjorde du så där. ”alla slår honom” fick läraren till svar. Läraren sa ok och gick där ifrån. Det är ett av det kraftigaste minnerna av att känna sig osynlig och värdelös jag har. Har blivit duchad med kläder på, misshandlad dagligen, nergrävd i snön med ett järnrör nerkört i munnen på mig som enda luftkälla, misshandlad till akuten med sprika i käken 4 brutna revben och kraftig hjärnskakning (killen hoppade sönder min bröstkorg och hoppade på mitt huvud), inlåst i skåp. Men att ett slag godkändes av en lärare gjorde ondast.
Jag tog mig ur jag med! Jag är lycklig och nöjd med mitt liv och tycker att jag är fin, rolig och smart. Den ångest du beskriver att du har är en självklarhet. Du ska känna den, illska frustration. Kännslor är bra och det är superbra att allt kommer ut. Du kommer att må så mycket bättre av att visa upp vad du har i din ryggsäck och en dag känner du inte ens att du har saker där. Jag känner inte dig men det jag läser att du har skrivit får mig att känna att du är en väldigt bra person.

En liten spoiler: Vi goda vinner alltid i slutet.

Jerry Santa
2015-07-27 @ 15:23:55

Hej Amanda! Du ska ha en stor Kram och en Stor Eloge för det du har gjort. Berättat. Fått modet att ta upp detta ämne, mobbing. Läste artikeln och blev fasiken tårögd. Hur många känner inte likadant, varje dag året om. Jag blev själv retad, mobbad i skolan. Där jag bodde var vi den enda Finska familjen. Det var hårt och flytta dit till den där lilla byn. Mobbningen började, glåporden, stenkastningen, stryk och knuffar. Beskylld för stölder som jag var oskyldig till. Och en massa annat skit. Jag känner igen mycket av det du skriver. Det härliga är, åtminstone för mig idag. Jag är 48 år idag. Jag fick min "hämnd" för länge sen nu. Jag är en som min dotter säger. Jag är en jävligt hård kille :) Tacka fan för det som min barndom var, föräldrar som inte ställde upp och skolan var ju bara o glömma. Hjälp där? Näe, inte en gång. Min dotter är 19 år och hon fick utstå ett helvete i skolan. Tills jag en dag ruttna och klev in på lektion när hon gick i 5:e klass. Sakligt talade jag om för läraren och eleverna i klassen vad som skulle ske med dom som mobbade och som inte ville förstå. Resultat. Läraren kallde alla föräldrar till möte. Fine. Men mötet var riktat mot mig. Jag var boven. Sakligt talade jag om för alla dessa föräldrar vad jag skulle göra mot dem om deras barn fortsatte med sin mobbning. Det var flera andra barn som blev mobbade men aldrig tordas sagt det till någon. Resultat. Mobbningen upphörde ganska snabbt. Idag mår min dotter mycket bra och har lagt skiten bakom sig. Likaså dom andra barnen har kunnat gå vidare. Och tackat mig många gånger. Alla kan hjälpa. Jag hjälpte :) Ha det gott Amanda!

Anonym
2015-07-27 @ 15:27:33

Hejdu fint sktivet ! :)079 347 96 08

jag vet inte vem du är nu eller vem du va då men jag vet att jag gärna hade gått en fin promenad längsmed vattnet tagit en picknick i slottsparken och avslutat med en romantisk middag likaväl då som nu !

Så vafan lika bra och slänga iväg sitt numer så får du väl se fall man är värd en liten dejt ! Haha fett flum och spontant xD men aa så blev det nu !

Ta hanf om dig och ha det så bra! :) ♡

Kram Max Ek

Joakim
2015-07-27 @ 15:33:49
URL: http://www.artursmedialasida.se

Du är mycket stark kvinna och blev mycket berörd av det du har skrivit. =)

Jag har själv aldrig blivit mobbad och kan inte förstå det du har varit med om. Men har ändå fått tagit del av vad mobbing kan göra med en människa och den mobbades nära och kära kan man nog säga =)

Jag har haft en bror (Jens )Som efter en tids mobbning tog sitt liv.

Det börja med att i Januari 1998 gick vår far bort i en bil olycka. (Jag har haft andliga förmågor sedan jag var barn men dolda det under hela min uppväxt o prata inte om det för visste ingen skulle tro mig) Jag fick varsel om hans död vid 14.00 igenom att höra ambulans sirener i mitt huvud i visste det gällde familjen. 15.30 dog han i en bil olycka. Jag var då 10 år gammal o min bror Jens 13 år gammal.

Samma dag vi skulle börja skolan jag 4:an och Jens 7:an så visste jag den morgonen det var något fel var något han som inte stämde. Jag var 11 år och Jens 14 år.

Han försvann bara och jag for till skolan själv utan han. Mor trodde han cyklat till skolan.

När jag klev av skolbussen frös jag till is tvär stanna o såg i min inre syn han hänga i ladugården o jag visste något hemskt hade hänt han, jag bara visste det. Jag tog bort tanken för var så hemskt.

När jag kom hem så leta mor o jag efter han skolan hade ringt henne o berättat Jens inte kommit o hon hade redan letat efter han men inte hittat han.

Vi gick direkt till ladugården och hitta han exakt som jag hade sett i inre synen innan.

Min mor stod precis vid sidan om mig o vråla rätt in i mitt höra Herregud Jens Herregud Jens.

Minnena av det o allt som hade hänt gött fast i mitt minne o jag fick flash backs o när jag skulle sova oerhört många gånger som kom det som film i mitt huvud o kunde vara 3 timmar o streck att allt det där kom upp i repeat o känslan av att det var det hända just nu.

Igenom andliga förmågan jag hade blev det inte lättare utan jobbigare . Människor jag träffa o min familj for deras känslor igenom mig.

Hände när jag träffa en lärare på skolan som haft min bror Jens som elev råka kalla mig för min brors namn Jens.

Människor jag träffa tänkte direkt på Jens när dom träffa mig. Dom såg inte mig för den jag var.

Det hände mycket annat utöver detta. Familjen var i helt kaos o jag hade bara mig själv typ.

Min mor fick cancer men överlevde lyckligt viss o jag fick bo hos en vän under tiden hon var på behandlingar för ingen kunde ta hand om mig.

Detta var 1 år efter Jens död.

Jag var under uppväxten mycket missuppfattad (egentligen idag med men är mycket bättre idag)

Igenom det jag hade varit med om o min andliga förmåga men jag vissa inte utåt att jag mådde jävligt dåligt inombords.

Vanligt var om jag hade annan åsikt så höjdes röst till jag gav upp fast om jag hade rätt (familj o annat kontrollera mitt liv o spela ingen roll typ vad jag hade för åsikt fast om jag hade rätt )

Lede vidare att jag börja med droger för jag såg inget hopp längre jag hade typ inget liv när jag inte hade stöd i saker jag ville göra o sådant och jag var oerhört missuppfattat man såg inte mig för den jag var egentligen sedan min förmåga kunde jag inte nämna för vem skulle tro mig ?

Jag var i en djup ond cirkel. Kunde säga rätt ut för mig själv Joakim du är galen du är galen.

Dom 3 sista åren innan allt förändrades kunde jag sitta för mig själv eller gå på gatan eller liknande ,o bara säga rätt ut i luften tyst till mig själv menat till Gud = Låt mig dö låt mig dö. För jag kunde inte göra det själv mot min familj.

För om jag hade rätt varför stötta ingen mig o andliga förmågan är inte precis det alla tror på precis ?

Jag börja med amfetamin o andra droger men en dag när jag inte var påverkad av något fick jag till mig att sluta med droger o prata med min familj ifrån andra sidan =)

Jag sluta med droger o flytta hem o prata med min familj om allt =)

Berätta även att jag ansåg dom uppträde dålig mot mig i uppförande men visste dom inte menade illa utan väl. Men jag får inte ha kontroll på mitt egna liv när dom ska lägga sig vad jag ska göra med d

Anonym
2015-07-27 @ 15:47:51

Så himla bra skrivet Amanda!!!
Du är stark!

Anonym
2015-07-27 @ 15:52:42

Hej,

Nu har din text även nått Finland, skriver för att visa hur mycket spridning det kan få! Det du varit med om låter verkligen otrevligt. Bra att du klarat dig förbi det och dessutom vågar berätta. Lycka till i framtiden och ha en fortsatt skön sommar. :)

M från Sthlm
2015-07-27 @ 16:07:51

Aldrig vart direkt stor fysiskt och inte direkt blivit mobbad, men blivit retad under två år i mellanstadiet och var allmänt 'den som inte passade in' på gymnasiet. Känner så väl igen mig i stora delar av din text. Skolkandet, kommentarerna om det, det här med att behöva tjata sig till att ens egna kompisar ska vara med en etc. Inte för att det är en tävling men jag hör att du har haft det mkt värre och jag vet hur jobbigt det var för mig så jag kan bara tänka mig hur jobbigt du haft det! Du är så förbannat jävla svinstark vet du det? Och du är riktigt cool som står helt över det här med att outa dem som vart elaka. Inte för att dem inte förtjänar det men det löser ju inget att outa nån. Det tar inte bort åren som man 'förlorat'. Och om de har ens ett uns av samvete så skäms de nog väldigt om de läser detta. Låt oss hoppas att de lär sig något av din text och slutar mobba folk. Tusen kramar! ♡♥♡♥

M från Sthlm
2015-07-27 @ 16:09:42

Aldrig vart direkt stor fysiskt och inte direkt blivit mobbad, men blivit retad under två år i mellanstadiet och var allmänt 'den som inte passade in' på gymnasiet. Känner så väl igen mig i stora delar av din text. Skolkandet, kommentarerna om det, det här med att behöva tjata sig till att ens egna kompisar ska vara med en etc. Inte för att det är en tävling men jag hör att du har haft det mkt värre och jag vet hur jobbigt det var för mig så jag kan bara tänka mig hur jobbigt du haft det! Du är så förbannat jävla svinstark vet du det? Och du är riktigt cool som står helt över det här med att outa dem som vart elaka. Inte för att dem inte förtjänar det men det löser ju inget att outa nån. Det tar inte bort åren som man 'förlorat'. Och om de har ens ett uns av samvete så skäms de nog väldigt om de läser detta. Låt oss hoppas att de lär sig något av din text och slutar mobba folk. Tusen kramar! ♡♥♡♥

Johanna
2015-07-27 @ 16:18:55
URL: http://johannasstyling.wordpress.com/

Gripande text! Om alla bara visste hur mycket man påverkas!

Jimmie
2015-07-27 @ 16:21:49
URL: http://www.rudin.biz

Hej Amanda. Mycket bra skrivet. Jag känner igen mycket i det du skriver. Hoppas de som har behandlat dig illa läser din text och förstår vad dom har gjort och ångrar sig. Ingen ska behöva stå ut med mobbing.

Du är stark och vacker, och jag håller med de andra insändarna. Du har alltid varit det, och det är inga ord eller handlingar från någon som kan ändra på det.

/Jimmie

Morgan ingen du känner
2015-07-27 @ 16:43:23

Måste bara säga att du verkar vara en otroligt stark person! tråkigt att du blev mobbad men det som inte dödar det härdar right?

Starkt skrivet. Mycket som man själv råkat ut för i sina yngre dar och med det sagt: stå på dig. för du var lika vacker då som du är nu!
2015-07-27 @ 16:47:18

Jahapp

Emelie
2015-07-27 @ 17:21:15
URL: http://emeliecathrina.devote.se

Läste igenom hela inlägget, trots dess enorma längd och jiiisses vad man känner igen sig obehagligt mycket i detta. Vill skriva så mycket men jag finner inga ord.

Skönt att vi är flera, och skönt att rättvisa skipas för några av oss. Mer eller mindre.

Nina
2015-07-27 @ 17:25:15

Hej Amanda !
Vilken härlig tjej du verkar vara.
Du är jättefin på båda dina bilder !
Samma tjej i olika yttre förpackning :-)
Blir så rörd när jag läser vad du skriver, känner igen mig i mycket av det du skriver.
Vet hur det är att bli vald sist, att inte få vara med i gäng/idrott i skolan pga min storlek.
Folk tror att man är dum i huvudet när man är rund och det gör så dj ont o bli dumförklara gång på gång.
Har också gått ner i vikt,50 kg mindre nu, men jag är fortfarande stor och har mycket kvar att jobba med.
Välj bort alla inskränkta människor
Kommer med glädje att fortsätta att läsa din blogg !
!
Lycka till med ditt liv :-)

Anonym
2015-07-27 @ 17:31:17

Du är så otroligt stark att ja blit tårögd! Då ja "bara" blev mobbad under lågstadiet kan jag aldrig förstå vad du har gått igenom. Jag blev slagen varje dag i ett helt år och dödshotad om jag sa till läraren. Även min närmaste vän började sedan prata illa om mig till andra tjejer och sprida rykten, utfryst blev jag också, detta ledde till att maten blev min vän och jag gick upp i vikt rejält. Jag som du kände mig osäker och "ful", idag är jag 16år gammal och ska börja gymnasiet med en viktnedgång på 25kg. Jag är livrädd inför mötet med nya människor och vill inte bli dömd. Du är en inspiration och dina ord kommer jag ha med mig.
Jag är stolt över dig att du klarat detta då det är ett helvete att ens kunna le mot sin egen spegelbild. Många kramar på dig!💕

Svar: Att du varit med om att blivit slagen varje dag i ett helt år och dödshotad kan jag inte förstå... Usch vilka hemska människor det finns! Sjuka människor!!!

Vad duktig du är som förlorat så mycket vikt, du är en inspiration du också.
Jag känner igen mig i så mycket du skriver... Det är läskigt.

Jag hoppas att du träffar på bra människor som vill dig väl i gymnasiet och jag önskar dig all lycka i framtiden!

Kram på dig underbara du!
Jag står vid din sida! <3
Amanda Asker

Anonym
2015-07-27 @ 17:32:51

Du är så otroligt stark att ja blit tårögd! Då ja "bara" blev mobbad under lågstadiet kan jag aldrig förstå vad du har gått igenom. Jag blev slagen varje dag i ett helt år och dödshotad om jag sa till läraren. Även min närmaste vän började sedan prata illa om mig till andra tjejer och sprida rykten, utfryst blev jag också, detta ledde till att maten blev min vän och jag gick upp i vikt rejält. Jag som du kände mig osäker och "ful", idag är jag 16år gammal och ska börja gymnasiet med en viktnedgång på 25kg. Jag är livrädd inför mötet med nya människor och vill inte bli dömd. Du är en inspiration och dina ord kommer jag ha med mig.
Jag är stolt över dig att du klarat detta då det är ett helvete att ens kunna le mot sin egen spegelbild. Många kramar på dig!💕

Emelie
2015-07-27 @ 18:17:13

Åh,jag önskar jag kunde vara där med dig och sopa till de där små monstren! Ingen ska behöva bli mobbad på det viset! Men du, kör på, säg precis vad du tycker till de där krypen, byt "vänner" och gör precis vad du önskar i ditt liv. Alla människor förtjänar att känna lycka och glädje i sitt liv oavsett hur man ser ut. Kram!

Anonym
2015-07-27 @ 18:40:38

Känner också igen en del av skiten från förr men som dig så har jag konfronterat vissa av asen senare på krogen i vuxen ålder och handgemäng är inte den bästa lösningen men jag såg rött och de två personerna har aldrig mer snackat med mig, vänder bort blicken på stan osv. Uppmanar inte till våld men ibland kan det vara en slags lösning så de hajjar till..... Ha det fint! 😊

Anonym
2015-07-27 @ 18:43:32

Verkligen stark av dig stå på dig bruden kriga mot dom som mobbar <3 kärlek // esset

Elin
2015-07-27 @ 18:49:17

Tycker du är fin på båda bilderna. Så stolt!

Emma
2015-07-27 @ 19:33:53

Har själv blivit mobbad och vet hur hemskt det är. Tycker det är så himla bra att du vågar skriva om ett sånt viktigt ämne. Blir alltid lika ledsen och arg när jag läser om andra som blivit mobbade, ingen ska behöva bli utsatt för detta!! Din historia berör verkligen.

Anonym
2015-07-27 @ 20:30:51

Så oerhört synd att du har fått stå ut med det hemska sakerna du berättar om!! ❤️ Önskar dig all lycka i framtiden, du är bäst!

Svar: Tack för din medkänsla och omtanke! Lycka till du också, kram!! ❤️
Amanda Asker

Robex Lundgren
2015-07-27 @ 21:26:04
URL: http://ghgumman.blogg.se/

coolt

Svar: Tack!
Amanda Asker

Mom.
2015-07-27 @ 21:31:39

Hej!
Jag har alltid undrat över självdestruktiva handlingar och undrar fortfarande varför en utsatt människa som redan blir slagen också slår på sig själv. Du dög som du var och ändå ändrade du på ditt fysiska jag. Varför?

Svar: Det vet jag faktiskt inte. Jag väntar på någon form av utredning på Psyk och får ta det därifrån. Vill verkligen inte vara så emot mig själv.

Jag ändrade på mitt fysiska jag för att jag inte mådde bra i mig själv som överviktig. Jag hade fetma, och det drog ner mig. Därför gick jag ner i vikt.
Amanda Asker

Anonym
2015-07-28 @ 15:37:26

Jag blev "lätt" mobbad (om man kan sätta en skala på mobbning) genom hela grundskolan. Idag är jag 35 år och är fortfarande utsatt, men har äntligen börjat gå till kurator för att börja bearbeta mitt tunga förflutna.

Du är en inspiration, och jag hoppas du slipper fortsatt mobbning och kan få vänner som bryr sig om dig för den du är inombords.

Svar: Det finns inget som heter "lätt" mobbad, kära du. Ingen mobbning är för liten. Känner man sig kränkt och ledsen över något som någon gör eller säger så är det mobbning.

Skönt att du har tagit hjälp och strävar efter att bearbeta det onda och att få må bra. Vi är många och vi klarar allt tillsammans.

Tack för din kommentar och ditt stöd!
Att jag är en inspiration för så många gläder mig otroligt mycket.

Kram!
Amanda Asker

Tove
2015-07-28 @ 16:11:11
URL: http://karlzzzeeen.blogg.se

Min bror blev utsatt för mobbning för att han var knubbig, han blev inte slagen men tillräckligt mycket ogillad för att gråta.
Jag minns hur maktlös man känner sig när man står bredvid och er det hända. Jag är en person som mer än gärna hade smällt till några av de kräken, men han tvingade mig att låta bli för att det bara skulle göra saker och ting värre.
Ingen förstod hur allvarligt det var, han höll precis som du all skit inom sig tills det en dag tog slut. Jag har aldrig känt sån ilska som då. Ens familj betyder mer än sin egna fot för en och tanken på att de är skadade.. Det får mig att känna smärta, får mig att vilja banka skiten ur någon.
Det värsta är att det hjälper inte honom hur mycket vi än hatar idioterna. Man är helt hjälplös.
Det är helt sjukt hur mycket människor kan ta ifrån varandra, stjäla dyrbar tid från en oskyldig person.
Han har jobbat sig uppåt och skaffat riktiga vänner, som han tillochmed kommer att sakna nu efter högstadiet.
Den största nollan börjar visa sin äkta sida med fullkomlig dumhet, för resten av eleverna.
Även ifall jag vet bättre kan jag inte låta bli att flina åt den tönten.

Svar: Usch vad hemskt att din bror har gått igenom så mycket tragiska händelser. Man känner sig maktlös ja, man vill banka vett i skallen på människor som dom för att dom ska sluta såklart och bete sig som folk "ska" göra, alltså sluta mobbas.

Jag blir glad av att läsa att han har det bra nu och har fått bra vänner som han kommer sakna när han går ur högstadiet.

Du skriver väldigt fint måste jag säga. Det kan du komma väldigt långt på! Hälsa din bror från mig och berätta för honom att han inte är ensam!

Kram på dig.
Amanda Asker

Christina
2015-07-28 @ 21:28:18

Hejsan Amanda!
Väldigt bra och starkt skrivet. Tårarna rinner när jag läser detta. Känner igen mig så sjukt mkt i det du skriver, men på mig va det tvärtom. Det var att jag var såå smal, så det blev jag mobbad för. Samt blev utfryst och hade inga vänner i skolan. Har tärt på mig hela livet. Men om du har lust att snacka eller så, så får du gärna skriva ett meddelande till mig :) ha det underbart, kram / Christina

Svar: Hej Christina. Tack för din kommentar!
Tråkigt att höra att du också blivit utsatt.. Ingen ska behöva bli det. Ingen har rätt att göra sig rolig på andras bekostnad.
Du är fin precis som du är!!

Tack! Du kan även skicka mejl till mig på poffimgone@gmail.com om du vill prata om någonting speciellt eller inget speciellt alls, det är upp till dig!

Kram på dig!
Amanda Asker

Anonym
2015-07-28 @ 21:52:31

jag kände knappt igen dig. Jag förstod först vem du var när jag läste noga på blogg-länken.
Vi gick på samma lågstadium, jag är några år yngre än dig, och jag är oerhört glad att se att du mår bättre och att du känner dig nöjd med dig själv.
det är någots jag själv strävar mot.

Du har alltid varit vacker och jag är glad att du också ser det nu.

Svar: Tack så mycket. Jag vet ju inte vem du är men det är kul att du kommer ihåg mig. Tack igen och hoppas du har det bra!
Amanda Asker

Lollo
2015-07-28 @ 22:06:18

Hej!
Jag läste hela din text och kan säga att jag känner igen mig väldigt mycket i vad du har skrivit. Jag var själv mobbad då jag var yngre. I 7 år. Från att ha börjat fjärde klass, till att ha gått om fyran en gång till och ända upp till nian ungefär.

Mobbning förstör en så extremt mycket, och det är så hemskt. Man blir så blyg, osäker, rädd att ingen ska gilla en osv, precis som du skrivit i din text. Dock vart jag mobbad för lite annat, men det spelar ingen roll ändå, all mobbning är hemsk, oavsett vad det än är man blir mobbad för.

De som mobbade mig, de hatar jag! Gillar inte ens att se de ibland, då man gör det. Känner mig så äcklad, och funderar på ''Varför i helvete kunde dem förstöra mig så mycket?'' Men nu i efterhand så känner man ändå att man är så mycket bättre än vad de någonsin kommer att bli, och det är en härlig känsla! De kommer aldrig bli bättre, aldrig!

Jag hoppas att det du blivit utsatt för är över nu, och att du slipper skiten också, precis som jag. Men självklart är man fortfarande väldigt osäker (ändå) på om nytt folk kommer att gilla en eller inte när de ser en. Det är något som inte kommer att försvinna. Den osäkerheten kommer nog alltid att sitta i.

Vet inte vad mer jag kan skriva. Men jag hoppas att du har det bra! Och som sagt, du är inte ensam du heller. Kram till dig! :)

Svar: Hej Lollo. Tack för din kommentar!

Jag beklagar att du har varit med om detta elände du beskriver. Ingen mobbning är för liten! Och ingen mobbning är okej.

Skönt att du har fått ett slut på det nu, det förtjänar du! Du förtjänade aldrig att bli mobbad från första början. Man blir väldigt isolerad och vågar inte riktigt vara sig själv när detta händer.. Vilket är synd, för det är oftast de som är mest tysta som har mest att säga eller har mest tankar som snurrar runt i huvudet.

Ja visst är det en härlig känsla? De kommer aldrig bli så bra som vi är, för vi kränker inte andra som dom gör. Vi bearbetar detta på ett annat sätt istället.

Jag tror däremot att osäkerheten försvinner mer och mer, ju mer man träffar bra människor som får en att må bra och som ser ens fina sidor. Tro på det för så blev det iaf för mig!

Glöm inte att du är stark som tagit dig igenom detta! Kram på dig och tack återigen för att du skrev! <3
Amanda Asker

Maja
2015-07-29 @ 14:50:11

Detta är så fantastiskt bra och så himla relevant. Har ej blivit utsatt för samma sak själv men det är så viktigt att uppmärksamma och inte förminska när sånt här händer. Oavsett om det bara är en liten kommentar eller så. Jaja, i alla fall, åh vad du är bra!!

Julia
2015-07-29 @ 21:49:19
URL: http://authoristic.blogg.se

Det här är så hemskt att läsa. Kommer alltid att stå på din sida. Har själva blivit utfryst och folk har gjort någonting roligt av mig så många gånger, bland annat för att jag när jag var yngre hade tvångssyndrom som innebar handtvättande (borta nu till 95% som tur är). Jag har aldrig blivit MOBBAD, men jag har varit otroligt ensam. Ingen har velat vara med mig, trots att jag verkligen försökt vara snäll och bry mig om andra. Antingen har jag varit för tyst, för högljudd, skrattat för mycket eller för lite. Väldigt svår balansgång jag inte kunnat klara.. Jag har alltid känt mig annorlunda än alla andra, och ofta kallat mig själv för en "ailien". Det är någonting bra enligt mig, för jag är hellre ensam och ailien än en som mobbar.
Jag har ett väldigt hett temperement, alltså att jag väldigt lätt blir arg och låter irriterafd även fast jag egentligen inte menar någonting illa vilket ofta förstört för mig. Jag har länge trott att det är något fel på mig för att folk inte vill umgås med mig, trots att jag är snäll och så mycket vänskapsmaterial man bara kan ha lyckan att hitta...
Är fortfarande så, och har bara vänner på nätet. Inte alls roligt..
Jag har också gjort dumma saker, det har vi alla gjort någon gång i osäkerhetens tecken. Men att bete sig som folket här har gjort mot mig är inte okej, hoppas bara det blir bättre snart.
Kommer följa din blogg!

Svara gärna på min kommentar, har en blogg så jag kommer se :)

Svar: Tack du fina människa, jag blir så glad i själen.

Jag känner igen mig läskigt mycket i det du skriver till mig. Att jag alltid känt mig annorlunda, att något är fel på mig och att folk inte vill vara med mig - trots att jag är hur snäll som helst. Jag kan också låta irriterad o sur fast jag inte är det och även för mig har det förstört mycket. Men som tur är så finns det folk som kommer ta en för precis den man är och inte kommer behöva ändra på något.

Vad tråkigt det är att höra att du inte har några vänner irl, men har du inte gått bra ihop med dom så är ensam mycket bättre. Hellre vara ensam än en bunt som inte förstår en och accepterar en för den man är brukar jag tänka.

Det är ändå inte okej att bli behandlad som du blivit, att bli utfryst och bli behandlad som om du vore konstig. För du är unik, inte konstig! Det är oftast det folk ser också - och då hugger till med negativa kommentarer eller att frysa ut en.

Tack för din fina kommentar!
Och för ditt stöd.
Amanda Asker

Anonym
2015-08-05 @ 07:30:23

Hej Amanda!
Jag har också varit utsatt för mobbning, fast inte lika stark. Det är nu 20 år sedan jag gick i skolan och jag har jobbat hårt med MIT självförtroende. Efter ett klassträff 10 år efter skolavslutning mådde jag bättre. Jag hade fått uppleva, att jag hade fortsatt att utvecklas, jobbat med mig själv och försökt att vara öppen för världen och för andra människor som jag. Medans dom som förut har varit mobbare stått still i sin utveckling. Dom hade krampaktig försökt stanna i skoltiden och blivit osäker med omvärlden.
Jag tror helt säkert, att du kommer över detta, för du jobbar med dig själv ( jag menar inte din vikt, men din självkänsla) att du går så modig ut och berättar din historie kommer att hjälpa andra, och lika mycket kommer det att hjälpa dig. Fokusera på att hjälpa dom svaga och som du säga själv: skit i dom andra som inte är det värda!! Stort lycka till !!!

Anonym
2015-08-06 @ 14:33:05

Sjukt bra skrivet... Jag är 15 år och har en hel del historia men ja. Jag var lite överviktig när jag var liten, blev mobbad (under 1-2 år) och fick bl.a seriösa problem med ryggen/svanskotan för att jag tydligen hållt in magen som 'naturligt läge' i 5 år... I 6an-7an började jag träna så mycket som möjligt och äta så lite så möjligt. Jag kände mig fulländad av det, stark och fick bättre självkänsla. Men inte riktigt ändå. Jag fick fortfarande ångest om jag inte gick ut och sprang en kväll etc. I 8an flyttade vi till ett ställe så långt bort att jag knappt hann springa, och jag blev deprimerad. Jag har kvar min dagbok, där jag skrev 'Fy har ätit 2 apelsiner ikväll jag är så fet' etc. Jag började äta, tröstäta troligen. Och, nu efter att ha gått ut 9an... Jag har fortfarande problem med det. Jag gick vägde 45 en gång i 7an, när jag flyttade 50 och nu? 60 kg. Jag har en vän jag inte sett på ett år som fyllde 18 igår som jag hälsade på. Hon har blivit sjukt smal, och jag nämnde det när vi sågs. När jag tog på mig skorna och skulle till bussen sa hon 'Å du har blivit rundare!'. Alltså. Jag sa 'Tack?', och en annan sa att det kanske var muskler men.. Ja, reality check. Idag vakna jag och lunchen kändes som en fiende, som i 7an. Men samtidigt vill jag glömma allt, sätta mig framför en serie och småäta?? Jag blir så sjukt äcklad... Men det är inte så värst stort och folk har ju det värre uh. Jag vill bara inte att folk ska se mig som fet igen. Inte det minsta. Det är allt. Det bästa skulle va om jag slutade tänka på det hela tiden, då skulle saker falla på plats eftersom. Men, jag har varit såhär sen jag var 7-8 år? Jag försöker bara hålla mig fast vid... något. Och ärligt talat, om att hata mat är det ända sättet att sluta äta så jävla mycket osv så... Det här är så sjukt jobbigt. Aja jag ska inte slösa mer av er tid, jag borde inte ens skrivit nåt. Förlåt. Åh, jag borde sluta vara så självcentrerad fy. I alla fall Amanda, sjukt bra skrivet. Du har helt rätt i allting, och jag hoppas du får en bra fortsatt sommar <3

Alexandra Lumme
2015-08-06 @ 14:34:10
URL: http://alexandrabloggen.blogg.se/

Sjukt bra skrivet... Jag är 15 år och har en hel del historia men ja. Jag var lite överviktig när jag var liten, blev mobbad (under 1-2 år) och fick bl.a seriösa problem med ryggen/svanskotan för att jag tydligen hållt in magen som 'naturligt läge' i 5 år... I 6an-7an började jag träna så mycket som möjligt och äta så lite så möjligt. Jag kände mig fulländad av det, stark och fick bättre självkänsla. Men inte riktigt ändå. Jag fick fortfarande ångest om jag inte gick ut och sprang en kväll etc. I 8an flyttade vi till ett ställe så långt bort att jag knappt hann springa, och jag blev deprimerad. Jag har kvar min dagbok, där jag skrev 'Fy har ätit 2 apelsiner ikväll jag är så fet' etc. Jag började äta, tröstäta troligen. Och, nu efter att ha gått ut 9an... Jag har fortfarande problem med det. Jag gick vägde 45 en gång i 7an, när jag flyttade 50 och nu? 60 kg. Jag har en vän jag inte sett på ett år som fyllde 18 igår som jag hälsade på. Hon har blivit sjukt smal, och jag nämnde det när vi sågs. När jag tog på mig skorna och skulle till bussen sa hon 'Å du har blivit rundare!'. Alltså. Jag sa 'Tack?', och en annan sa att det kanske var muskler men.. Ja, reality check. Idag vakna jag och lunchen kändes som en fiende, som i 7an. Men samtidigt vill jag glömma allt, sätta mig framför en serie och småäta?? Jag blir så sjukt äcklad... Men det är inte så värst stort och folk har ju det värre uh. Jag vill bara inte att folk ska se mig som fet igen. Inte det minsta. Det är allt. Det bästa skulle va om jag slutade tänka på det hela tiden, då skulle saker falla på plats eftersom. Men, jag har varit såhär sen jag var 7-8 år? Jag försöker bara hålla mig fast vid... något. Och ärligt talat, om att hata mat är det ända sättet att sluta äta så jävla mycket osv så... Det här är så sjukt jobbigt. Aja jag ska inte slösa mer av er tid, jag borde inte ens skrivit nåt. Förlåt. Åh, jag borde sluta vara så självcentrerad fy. I alla fall Amanda, sjukt bra skrivet. Du har helt rätt i allting, och jag hoppas du får en bra fortsatt sommar <3

Sophia
2015-08-06 @ 21:59:22

Gud vilken underbar text! Tror alla kan känna igen sig i något. Otroligt starkt av dig att skriva om det. Kan bara tacka och bocka. Skickar så mycket kärlek till dig <3

C
2015-08-06 @ 22:08:07
URL: http://doden.blogg.se

Väldigt starkt och bra skrivet av dig.

Anonym
2016-06-12 @ 18:48:38

Mandy min lilla Goa tjej, älskar dej gumman! Du om du visste hur stark du är både då och nu! Inget hänger på utsidan den förgår med tiden men den insidan man har och din är så fin den finns alltid kvar! Du har alltid varit fin och söt i mina ögon kommer alltid att vara, vilken fin och stark person du är min systerdotter! Stor kram Helene




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

amandaaskers.blogg.se

Jag heter Amanda och bor tillsammans med min sambo Christoffer och vår amstaff Diamond. I min blogg skriver jag om lite allt möjligt, bland annat min resa med LCHF som jag började med 2 maj 2016. 📷 Instagram @poffimgone 💻 Facebook @Amanda Cecilia Johanna Asker 📧 Kontakt: poffimgone@gmail.com

RSS 2.0