Varför jämför vi allt och alla?

Varför jämför vi allt och alla? Det finns alltid någon som ska vara värst. Alltid någon som mår sämst, någon som har ondast, någon som har mest att göra och någon som har minst pengar och mest utgifter.

Man kan undra vart all energi tar vägen när man hela tiden jämför.
Kanske vore det bättre att stötta varandra istället för att vara värst...? 


Framtiden var så oklar.

Framtiden har varit så osäker innan, så många gånger har jag inte ens kunnat se en. Jag har inte haft någon livslust, och i över ett år har jag nu varit sjukskriven... Jag föll pladask neråt och såg ingen väg upp. Jag mådde dåligt på jobbet av många anledningar, knaprade sobril dagligen vilket gjorde att jag kunde fortsätta gå dit men blev även beroende och tog mer och mer... I samma veva gick min vackra mormor bort.. Vila i frid älskade mormor 💕 

Allt kom på samma gång... Jag skäms över att jag inte orkade mer fastän att jag inte borde det. Självmordstankar, social fobi och ångest har varit och är min vardag. Min j*vla sjukdom har ställt till det för mig tusentals gånger, varje år, varje månad, varje vecka, varje timme, varje minut och varje sekund, sen jag var liten. Konstant. Upp och ner. Hela tiden. Jag skulle inte önska bipolär sjukdom till min värsta fiende.

Det kan säkerligen verka som att jag inte vill må bra, för jag vågar inte gå till psyk längre. På utredningen för diagnosen kom det upp så mycket skit som jag hade förträngt och jag blev så utmattad efteråt och mådde så fruktansvärt dåligt. Det vill jag inte uppleva igen. Men jag försöker på andra sätt. Kanske kommer jag våga gå dit en dag, det är något jag kommer sträva efter.
Sen hade jag oturen att få en läkare som suckade åt allt jag sa och försökte berätta och verkade tycka allt var jobbigt. Då känner man sig inte lyssnad på och drar sig tillbaka..

Det enda som hjälper mig att bli hel är mina nära och kära, min älskade familj och min egna lilla familj. De som alltid finns där, oavsett vilken tid på dygnet det är och oavsett vad det handlar om.
Det är jag så tacksam över...
De har lärt mig att man aldrig ska rusa in i något, man ska aldrig ta på sig för mycket och sånt man inte klarar av.
De tjatar inte om saker, för de vet att jag inte orkar med det. Det får ta den tid det tar. 
Jag vet att jag inte är en misslyckad människa för att jag inte klarar av att jobba just nu, men ofta känns det verkligen så.

Utan min familj så hade jag gått under totalt.
Jag älskar er så mycket så ni förstår verkligen inte. 

Jag ska försöka med all min kraft att må bra igen. Nu ser jag en framtid med min älskade sambo och vår hund, det är ett gott tecken på att det nu går åt rätt håll. Båda våra familjer har varit så hjälpsamma och tänker alltid på vårt bästa. 

Tack mina älskade nära och kära för allt ni gör och har gjort för oss, ni är värda allt i denna värld.
Vi är evigt tacksamma.
❤️

#stopstigma #invisibleillness

amandaaskers.blogg.se

Jag heter Amanda och bor tillsammans med min sambo Christoffer och vår amstaff Diamond. I min blogg skriver jag om lite allt möjligt, bland annat min resa med LCHF som jag började med 2 maj 2016. 📷 Instagram @poffimgone 💻 Facebook @Amanda Cecilia Johanna Asker 📧 Kontakt: poffimgone@gmail.com

RSS 2.0