Varför jämför vi allt och alla?

Varför jämför vi allt och alla? Det finns alltid någon som ska vara värst. Alltid någon som mår sämst, någon som har ondast, någon som har mest att göra och någon som har minst pengar och mest utgifter.

Man kan undra vart all energi tar vägen när man hela tiden jämför.
Kanske vore det bättre att stötta varandra istället för att vara värst...? 


Framtiden var så oklar.

Framtiden har varit så osäker innan, så många gånger har jag inte ens kunnat se en. Jag har inte haft någon livslust, och i över ett år har jag nu varit sjukskriven... Jag föll pladask neråt och såg ingen väg upp. Jag mådde dåligt på jobbet av många anledningar, knaprade sobril dagligen vilket gjorde att jag kunde fortsätta gå dit men blev även beroende och tog mer och mer... I samma veva gick min vackra mormor bort.. Vila i frid älskade mormor 💕 

Allt kom på samma gång... Jag skäms över att jag inte orkade mer fastän att jag inte borde det. Självmordstankar, social fobi och ångest har varit och är min vardag. Min j*vla sjukdom har ställt till det för mig tusentals gånger, varje år, varje månad, varje vecka, varje timme, varje minut och varje sekund, sen jag var liten. Konstant. Upp och ner. Hela tiden. Jag skulle inte önska bipolär sjukdom till min värsta fiende.

Det kan säkerligen verka som att jag inte vill må bra, för jag vågar inte gå till psyk längre. På utredningen för diagnosen kom det upp så mycket skit som jag hade förträngt och jag blev så utmattad efteråt och mådde så fruktansvärt dåligt. Det vill jag inte uppleva igen. Men jag försöker på andra sätt. Kanske kommer jag våga gå dit en dag, det är något jag kommer sträva efter.
Sen hade jag oturen att få en läkare som suckade åt allt jag sa och försökte berätta och verkade tycka allt var jobbigt. Då känner man sig inte lyssnad på och drar sig tillbaka..

Det enda som hjälper mig att bli hel är mina nära och kära, min älskade familj och min egna lilla familj. De som alltid finns där, oavsett vilken tid på dygnet det är och oavsett vad det handlar om.
Det är jag så tacksam över...
De har lärt mig att man aldrig ska rusa in i något, man ska aldrig ta på sig för mycket och sånt man inte klarar av.
De tjatar inte om saker, för de vet att jag inte orkar med det. Det får ta den tid det tar. 
Jag vet att jag inte är en misslyckad människa för att jag inte klarar av att jobba just nu, men ofta känns det verkligen så.

Utan min familj så hade jag gått under totalt.
Jag älskar er så mycket så ni förstår verkligen inte. 

Jag ska försöka med all min kraft att må bra igen. Nu ser jag en framtid med min älskade sambo och vår hund, det är ett gott tecken på att det nu går åt rätt håll. Båda våra familjer har varit så hjälpsamma och tänker alltid på vårt bästa. 

Tack mina älskade nära och kära för allt ni gör och har gjort för oss, ni är värda allt i denna värld.
Vi är evigt tacksamma.
❤️

#stopstigma #invisibleillness

Skamligt med psykisk ohälsa

Det går inte att bara "rycka upp sig", "skärpa sig", "skita i det" eller "sluta bry sig" bara för att någon säger det. Det är inte så enkelt.

Psykisk ohälsa är skambelagt. Enligt många är det tydligen något allvarligt fel på en om man har drabbats av en psykisk sjukdom, men inte f*n är det fel på en i den bemärkelsen om man har en fysisk sjukdom. Och det är det ju inte heller. DET är för många väldigt självklart, konstigt nog. Det människor inte förstår är att det inte är något FEL på en om man lider av psykisk ohälsa. Att man har en sjukdom betyder inte att man ska bli definierad av den. Ingen människa har rätt till att döma en annan individ för deras svårigheter, som de för övrigt kämpar med varenda eviga dag.

Varför är det skambelagt då?
Ja, man kan undra varför. Egentligen.
Jag kommer ihåg en person som en dag pratade om en kvinna som var deprimerad och jobbade inom vården. H*n sa med dessa exakta orden "hon kan ju inte jobba inom vården när hon är så psykiskt instabil" samtidigt som h*n skrattade.
Vad vet du om det? Denna kvinnan försöker. Hon försöker må bättre, och vad vet du om att det kanske blir bättre av att få hjälpa andra människor? Ingenting. Den som inte vet hur det känns kan skratta och snacka så mycket den vill om detta, men blir det bättre av det? Försvinner depressionen då? Nej, det blir sämre på grund av människor som dig. . Fler vill vara mer öppen om sina svårigheter och DU gör det svårt med dina dömande ord och handlingar.

Jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 i början av juli 2016. Det visade sig att jag har levt med detta sen jag var ungefär 14 år. Livet har varit otroligt tufft. När jag var på utredningen kom det upp så mycket som jag hade förträngt under alla år. Jag har inte kunnat förklara tidigare varför jag gått in i dessa djupa dalarna utan hopp fyllt av mörker. Inte heller har jag kunnat förklara varför jag sedan hamnat längst upp på berget där inga problem finns och jag är fri att göra vad jag vill utan att jag tänker på konsekvenserna. Dessutom har dessa två tillstånd beblandat sig många gånger, och då är det oerhört svårt att skilja på vad som är verkligt och overkligt. Jag har inte kunnat förklara alla mörka tankar, all ångest och panik, sociala svårigheter och varför många av mina relationer gått åt helvete, eller varför jag inte kunnat kontrollera alla känslor inombords och agerat på sätt jag egentligen inte vill och menar. Nu har jag äntligen en förklaring.

Men, jag ÄR inte min sjukdom. Den definierar inte mig. Den är en del av mig, och jag lär mig mer om mig själv för varje dag som går. Jag skyller inte på diagnosen varför jag varit som jag har varit, men det är skönt att ha fått en förklaring varför allt har varit så svårt. Jag har medicin som hjälper till viss del, men det är ingen mirakelkur. Man måste lära sig att leva med sina svårigheter och försöka känna igen varningssignaler för att försöka hindra en ny episod. Faktiskt känns det jävligt hopplöst, och jag har inte riktigt fått bukt på det hela än, men en dag kommer jag nog dit. Det känns i alla fall som det. Förmodligen kommer jag behöva ha medicin resten av mitt liv. Först kändes det så himla surt och kan fortfarande göra det. Men vad är det för skillnad? Det finns de som tar smärtstillande för resten av deras liv pga ryggsmärtor som aldrig kommer försvinna. Den enda skillnaden är att det är olika former av smärta.

Så många gånger jag har kommit på en massa ursäkter till varför jag inte orkar gå till skolan/jobbet. Ont i magen, ont i huvudet, ont i halsen... Allt fysiskt, för att dölja det som verkligen gör ont, det där som gör ont inuti. Det där som man inte ens kan förklara. Jag är inte den enda som har gjort så. Det ska inte behöva vara på det viset. Jag är inte den enda som önskar att man kunde berätta precis som det är, för de som behöver veta, eller som man vill ska veta för att de ska förstå, UTAN att få känslan av att man är värdelös och inte duger.

Vi måste få känna att vi faktiskt inte är ensamma om att lida av psykisk ohälsa. Det här problemet måste klaras ut, för det finns ingen som helst anledning till att människor har rätt att döma en annan människas liv.

Varje dag och natt som passerar är en kamp, men varje morgon man vaknar upp i sängen och inser att man klarat av dagen som varit är en seger!

💗

amandaaskers.blogg.se

Jag heter Amanda och bor tillsammans med min sambo Christoffer och vår amstaff Diamond. I min blogg skriver jag om lite allt möjligt, bland annat min resa med LCHF som jag började med 2 maj 2016. 📷 Instagram @poffimgone 💻 Facebook @Amanda Cecilia Johanna Asker 📧 Kontakt: poffimgone@gmail.com

RSS 2.0