Skamligt med psykisk ohälsa

Det går inte att bara "rycka upp sig", "skärpa sig", "skita i det" eller "sluta bry sig" bara för att någon säger det. Det är inte så enkelt.

Psykisk ohälsa är skambelagt. Enligt många är det tydligen något allvarligt fel på en om man har drabbats av en psykisk sjukdom, men inte f*n är det fel på en i den bemärkelsen om man har en fysisk sjukdom. Och det är det ju inte heller. DET är för många väldigt självklart, konstigt nog. Det människor inte förstår är att det inte är något FEL på en om man lider av psykisk ohälsa. Att man har en sjukdom betyder inte att man ska bli definierad av den. Ingen människa har rätt till att döma en annan individ för deras svårigheter, som de för övrigt kämpar med varenda eviga dag.

Varför är det skambelagt då?
Ja, man kan undra varför. Egentligen.
Jag kommer ihåg en person som en dag pratade om en kvinna som var deprimerad och jobbade inom vården. H*n sa med dessa exakta orden "hon kan ju inte jobba inom vården när hon är så psykiskt instabil" samtidigt som h*n skrattade.
Vad vet du om det? Denna kvinnan försöker. Hon försöker må bättre, och vad vet du om att det kanske blir bättre av att få hjälpa andra människor? Ingenting. Den som inte vet hur det känns kan skratta och snacka så mycket den vill om detta, men blir det bättre av det? Försvinner depressionen då? Nej, det blir sämre på grund av människor som dig. . Fler vill vara mer öppen om sina svårigheter och DU gör det svårt med dina dömande ord och handlingar.

Jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 i början av juli 2016. Det visade sig att jag har levt med detta sen jag var ungefär 14 år. Livet har varit otroligt tufft. När jag var på utredningen kom det upp så mycket som jag hade förträngt under alla år. Jag har inte kunnat förklara tidigare varför jag gått in i dessa djupa dalarna utan hopp fyllt av mörker. Inte heller har jag kunnat förklara varför jag sedan hamnat längst upp på berget där inga problem finns och jag är fri att göra vad jag vill utan att jag tänker på konsekvenserna. Dessutom har dessa två tillstånd beblandat sig många gånger, och då är det oerhört svårt att skilja på vad som är verkligt och overkligt. Jag har inte kunnat förklara alla mörka tankar, all ångest och panik, sociala svårigheter och varför många av mina relationer gått åt helvete, eller varför jag inte kunnat kontrollera alla känslor inombords och agerat på sätt jag egentligen inte vill och menar. Nu har jag äntligen en förklaring.

Men, jag ÄR inte min sjukdom. Den definierar inte mig. Den är en del av mig, och jag lär mig mer om mig själv för varje dag som går. Jag skyller inte på diagnosen varför jag varit som jag har varit, men det är skönt att ha fått en förklaring varför allt har varit så svårt. Jag har medicin som hjälper till viss del, men det är ingen mirakelkur. Man måste lära sig att leva med sina svårigheter och försöka känna igen varningssignaler för att försöka hindra en ny episod. Faktiskt känns det jävligt hopplöst, och jag har inte riktigt fått bukt på det hela än, men en dag kommer jag nog dit. Det känns i alla fall som det. Förmodligen kommer jag behöva ha medicin resten av mitt liv. Först kändes det så himla surt och kan fortfarande göra det. Men vad är det för skillnad? Det finns de som tar smärtstillande för resten av deras liv pga ryggsmärtor som aldrig kommer försvinna. Den enda skillnaden är att det är olika former av smärta.

Så många gånger jag har kommit på en massa ursäkter till varför jag inte orkar gå till skolan/jobbet. Ont i magen, ont i huvudet, ont i halsen... Allt fysiskt, för att dölja det som verkligen gör ont, det där som gör ont inuti. Det där som man inte ens kan förklara. Jag är inte den enda som har gjort så. Det ska inte behöva vara på det viset. Jag är inte den enda som önskar att man kunde berätta precis som det är, för de som behöver veta, eller som man vill ska veta för att de ska förstå, UTAN att få känslan av att man är värdelös och inte duger.

Vi måste få känna att vi faktiskt inte är ensamma om att lida av psykisk ohälsa. Det här problemet måste klaras ut, för det finns ingen som helst anledning till att människor har rätt att döma en annan människas liv.

Varje dag och natt som passerar är en kamp, men varje morgon man vaknar upp i sängen och inser att man klarat av dagen som varit är en seger!

💗

Mitt inre jag, olika dag för dag

När jag tittar och det egentligen finns tusen olika saker att se, så vill mina ögon inte se ändå.
När jag hör och det finns så mycket ljud att man skulle kunna spricka, så hör jag inget ändå.
När maten ska smaka något så gudomligt gott, så smakar den inte ändå.

Men när jag känner något, så känner jag det så starkt att jag tror att jag ska dö eller så känner jag så lite att det verkar som att jag ska tyna bort.
Och när jag tänker på något så tänker jag så mycket att jag tror att jag ska bli galen.

Svart och vitt.
Jag och mig själv.
Mitt inre och mitt yttre jag.
Jag är så lik men så olik mig dag för dag.

Förbättrad version av mig själv


Nästan exakt 3 år sen nu... Jag ser ut som en helt annan människa, och helt ärligt har jag blivit en förbättrad version av mig själv! Känns så skönt att kunna blicka tillbaka och se hur bra jag har det nu. Ett liv med världens bästa sambo, finaste Diamond, underbara vänner och den vackraste familjen, men framför allt en spännande framtid 💗

amandaaskers.blogg.se

Jag heter Amanda och bor tillsammans med min sambo Christoffer och vår amstaff Diamond. I min blogg skriver jag om lite allt möjligt, bland annat min resa med LCHF som jag började med 2 maj 2016. 📷 Instagram @poffimgone 💻 Facebook @Amanda Cecilia Johanna Asker 📧 Kontakt: poffimgone@gmail.com

RSS 2.0