Utsatt för mobbning - en tjejs historia

Det jag kommer skriva om nu är ett känsligt ämne för både mig och många andra. Har ni negativa kommentarer eller är nätmobbare så har ni inget här att göra. Detta är kanske en av många förklaringar till varför jag varit som jag varit under åren, varför ingen förstått sig på mig, varför jag varit "blyg" och "tillbakadragen". I själva verket har jag varit socialt isolerad, jag har knappt vågat gå till skolan, därav min dåliga närvaro. Jag har blivit utfryst och fått tjata på "vänner" att vara med mig för att jag vågade inte vara ensam. Ingen tog mig i första hand, jag blev alltid vald sist. Jag har skrivit detta i någon vecka för mig själv, och jag har börjat gråta när jag försökt få ut saker att skriva. Jag skriver det även för andra som blivit utsatta, och även så att folk i min närhet ska förstå mig bättre. Varför jag kanske inte alltid varit som alla andra, för detta har en stor inverkan på varför jag varit "annorlunda" och "udda". Som sagt, har ni bara negativt att komma med så kan ni sluta läsa just i denna stund. Jag vill dela med mig av mina upplevelser för jag vet att man som utsatt känner sig ensam, bortglömd och värdelös, men ni ska veta att ni är fina och bra som ni är. Det är bara det att de som mobbar ser det och är avundsjuka att vi har rena hjärtan och mer att komma med. Det enda dom kan komma med är kränkningar, fula ord och psykisk/fysisk misshandel. 

Det här har nog alla som blivit mobbade känt någon gång.
• Att man inte duger.
• Att man är rädd för att visa sig bland folk.
• Att man inte är värd mer än skiten under någon annans sko.
• Att man är otrygg och osäker.
• Att man aldrig kommer bli omtyckt.
• Att ingen ser vad som pågår.
• Att alla mår bättre av att trycka ner en.
• Att man känner sig hatad och värdelös.
• Att man tror att det är något fel på en.
• Att ingen bryr sig varesig man lever eller dör.
• Att man aldrig kan bli normal.

Ni som har blivit mobbade. Det är inget som helst fel på er. Ni har råkat ut för något som är hemskt och som är ett stort problem i vårt samhälle idag, och har varit det så länge det går att säga. Det är mobbarna det är fel på, och det är deras fel. Det är deras uppfattning om hur man ska behandla folk som är fel! Deras prioriteringar i livet är fucked up. Och oftast finns det en orsak till allt, men det ger ingen rätt att låta någon känna sig mindre värd än alla andra. Att få någon att känna sig mindre värd att leva, att inte vilja leva längre. Man kan titta tillbaka långt i livet och kan se att de som mobbar ligger på en högre rank än de som blir mobbade. Det är snarare tvärtom, men samhället ser upp till mobbare, för mobbare "ska" ha respekt. Man kanske inte vågar säga ifrån, för då blir det ännu värre. Man kanske har blivit hotad ifall man skulle skvallra. Man är rädd för vad som skulle hända. Därför vågar man inte. Det finns så många olika scenarion. 


Jag ska ta ett stort steg och berätta lite om min skolupplevelse när jag var liten. Jag har blivit mobbad oerhört mycket, av personer som skulle vara mina vänner, och av personer som älskade att göra mig illa. Oftast var det till och med yngre personer än mig som höll på såhär och jag hade inget skinn på näsan. Jag fick stöd av min familj och de såg, men ingen annan såg. Därför föll jag ner till botten om och om igen. Jag tänker inte hänga ut någon i denna text men jag beskriver så bra jag kan.

Jag har blivit utfryst av "vänner", behandlad som skit av "vänner" och som ett äckligt andrahandsval i så många år jag kan minnas. När jag ringde mina vänner ljög de om att de skulle iväg eller så svarade de inte för att slippa vara med mig. Jag tror de skämdes över att umgås med den feta tjejen. Jag vet i alla fall att jag hade och har än idag ett gott hjärta.

Jag har blivit slagen i magen av en person medan hen skrek "gummimage, gummimage, gummimage!!!" Och jag vågade inte göra något. Jag sprang iväg gråtandes och besviken, och vågade inte berätta för någon. Denna personen var även TVÅ ÅR YNGRE än mig. Jag tror jag gick i 2:an eller 3:an i lågstadiet. 

När vi skulle spela fotboll och dylikt på fotbollsplanen blev jag alltid vald sist. När man skulle vara ett "par" på en uppgift och så så ville ingen va med mig. Jag fick alltid fråga o tjata på folk tusen gånger innan de ville va med mig.

Jag har blivit kallad tjockis, fetto, bigfoot och äcklig. Folk har beskrivit mig som "hon den stora" och vidgat armarna för att visa hur stor jag var. Och jag klandrar dem inte, jag var riktigt stor under hela min uppväxt! Men för det ska man inte behöva bli mobbad av sina skolkamrater och det tycker väl alla som blivit det.

En gång när några i skolan skulle spela "Twister", det spelet som har prickar med olika färger på, så ville jag inte vara med då jag var osäker. En person sa då till mig "Det är lugnt Amanda, jag är inte heller med för jag är också fet." Jaha... Tack vad snällt???????????? 

Jag har blivit sparkad på smalbenen av några personer när två andra personer skrev en lapp och satte på min rygg där det stod "sparka mig nu" med en pil neråt...

På vintrarna kastade flera personer "isbollar" i huvudet på mig, och en annan gång kom en person i full fart bakifrån och puttade ner mig för en "pulkabacke" där det var massa is så jag slog i huvudet. Jag vågade knappt gå ut när det var vinter.

Skoltiden när jag var liten var hemsk för mig. Det gick sällan bra för mig där, och gick det "bra" så dög det knappt. De som var duktiga i skolan tryckte på mina svaga punkter och hånade mig efter prov och uppgifter, endast för att de visste att jag var osäker och inte lika duktig som dem. Jag blev mobbad för min blodådra som jag har vid mitt vänstra öga och blev kallad äcklig pga det. Jag vågade aldrig vara med på idrotten vilket resulterade i IG i det ämnet + många många fler ämnen. Idrotten var verkligen värst för mig. Jag kände att varje gång jag klädde av mig såg jag så annorlunda ut jämfört de andra tjejerna. De såg normala ut, jag var bara fet. De var fina och vackra både i ansiktet och kroppen, men jag var fet, ful och äcklig, för jag visste inte bättre än så. En gång när vi skulle göra kullerbyttor på idrotten (en av få gånger jag faktiskt var med) så hade jag på mig shorts som åkte ner när jag gjorde kullerbyttan. Alla elever stod och skrattade åt mig, till och med läraren tyckte att det var kul. Efter den händelsen och många många andra hatade jag idrotten ännu mer. Det är inte så att jag var dum under skoltiden. Jag blev utsatt för människor som inte hade något hjärta. Hade lärarna sett detta (vilket de faktiskt gjorde) och hjälpt mig säga ifrån så kanske jag hade orkat vara mer i skolan, inte skolkat ca 80 % av tiden. Varje utvecklingssamtal fick jag "dålig närvaro, mycket frånvaro" och så har det alltid varit för mig. Detta är en liten del av alla situationer och händelser som uppstod under min skoltid. Hade det varit nu det hände hade jag vågat säga ifrån, men jag vågade inte det när jag var liten. Jag kommer inte ihåg mer just nu, men bit för bit faller på plats när jag skriver om det. Det sjuka var att ingen i skolan såg detta. Och det gör mig så ont idag för jag vet att det hade gått bättre för mig om någon bara hade öppnat upp ögonen, men de var för blinda för att vilja se. 

Jag kommer knappt ihåg någonting från min barndom när det gäller skolan. Mitt minne är kaputt från de flesta delarna pga att jag hatade att gå i skolan. Jag var mest hemma. Började gråta så många gånger jag kan minnas på morgonen för att jag inte vågade och ville till skolan. Jag ljög och sa många gånger att jag hade ont i magen, halsen etc etc... Jag var otrevlig och enormt sur emot min familj och jag vet faktiskt inte varför. Hade grova humörsvängningar. Jag ångrar det så grymt. Jag var otrygg och trivdes inte med varken omgivningen eller personerna som gjorde mig illa. Många av dem såg att jag var svag och inte vågade säga ifrån, därför blev jag mobbad. Och såklart för att jag var tjock och fet; och det var en punkt som de tryckte på mest. Så det var väl inte så konstigt att jag inte vågade gå dit? När jag visste vad de sa om mig, jag visste vad de tänkte, jag visste precis allt.

Att inga lärare var ansvarsfulla nog att ta tag i detta problem som var för mig och många andra var sjukt. Jag är förvånad över att det verkade som att ingen brydde sig. Eller så trodde de att det inte gjorde ont. Och vem FAN gör det inte ont i själen och hela kroppen att bli behandlad så?

När jag väl har sagt något till lärare eller "vänner" så har de bara tagit det med en nypa salt. De har inte sett mina svårigheter trots att det nästan aldrig gått bra på prov eller när jag gjort uppgifter. Det finns alltid en anledning och jag har alltid trott att jag är/har varit korkad men i själva verket är det alla dessa händelser som fått mig att krypa in i mitt skal. Jag har alltid struntat i om folk sårat mig, för jag har inte velat vara ensam. Och där får jag skylla mig själv, eftersom jag hade kunnat må bättre utan dem, med bara mig själv. Tur att jag insett det nu.

När jag började högstadiet hade jag många vänner. Bra vänner som faktiskt var snälla emot mig. Men även där blev jag mobbad, och det var så himla sneaky. Jag kommer inte ihåg mycket där heller...
Högstadiet skolkade jag också otroligt mycket och fick även där höra att jag hade väldigt hög frånvaro. Jag antar att mina mönster jag byggt upp genom åren hade satt spår på mig och jag hade svårt att bryta dem. Jag mådde dåligt, och behövde hjälp, men jag vågade inte säga någonting. Jag ville inte vara i centrum, jag ville inte ta plats, för oavsett hur dåligt jag mådde fanns det alltid någon annan elev som behövde hjälpen mer. 

Jag satt ofta i grupprum med vänner så fort jag fick chansen, för jag trivdes inte där heller i klassen. Jag vågade aldrig gå utan smink, bara ett fåtal gånger. Varför? Jo för att jag fick höra att jag såg ut som en knarkare utan smink. Och att jag var äcklig pga min blodådra vid ögat.  Det har folk påpekat och stört sig på. Jag kände mig ful, fet och äcklig utan. Sminket gjorde att jag kände mig pyttelite bättre. Sminket var som en mask för mig, för att dölja personen jag var inuti, det var få som uppskattade den personen ändå. Många har undrat varför jag smetat på så mycket smink under åren. Nu vet ni varför. Även i högstadiet började jag gråta många dagar när det var som värst, när jag inte vågade gå till skolan. När jag hellre stannade hemma och gjorde ingenting istället för att gå till skolan. Även då var jag otrevlig och irriterad, ledsen och förtvivlad emot min familj. Jag hatar att jag var så. Alla hade en fel uppfattning om mig. Jag log och skrattade i princip 90 % av tiden, i både skolan och med vänner, under alla år, men inombords skrek jag så högt att jag trodde någon skulle höra, men det hände aldrig. Alla såg mig som "den glada tjejen" men det var bara en fasad.

En gång sa en person vad en annan person hade sagt om mig när jag skulle gå ifrån hen. Hen berättade det exakt såhär
"Hahahaha, vet du vad hen sa när du skulle gå? Fy fan vilket jävla fet arsle sa hen!!! HAHAHHA"
Jag som vanligt vågar inte säga något och låtsas skratta med. Samma person sa även en gång också till mitt dåvarande ex "hur kunde du va tillsammans med ett jävla fetto? Fy faaaan". Och personen som berättade det skrattade återigen när hen sa det. 
Jag vill inte ens veta vad andra folk har sagt om mig bakom ryggen, då skulle jag verkligen gå under. Men jag förstår inte hur vissa kunde va så snälla emot mig men bakom ryggen snackade dom om hur fet jag var. Hade ni verkligen inget bättre för er än att MOBBA ANDRA...?! Att bry er mer om hur andra ser ut än er själva? Jag må varit fet men ni var fula inombords. Riktigt fula elaka onda personligheter hade ni.

Jag började dricka alkohol mycket i årskurs 8. Jag drack till och med inne i skolan. Det var något som hjälpte mig, alkoholen. Med alkoholen vågade jag säga ifrån, inte annars. Med alkoholen kunde jag ha mer roligt, utan att tänka på allt det jobbiga. Jag blev så full en gång att jag dunkade mitt huvud i en betongvägg och skrek att jag ville dö. Jag ville dö, många gånger. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag verkligen har VELAT DÖ. Jag har skurit mig på armen en gång. Det var väldigt djupt men det är knappt något som syns idag vilket jag är förvånad över, men även väldigt glad över. För jag ångrar att jag gjorde det. Jag drack under en lång tid flera gånger i veckan, men det mönstret bröts när jag åkte till Kanada.

Jag började gymnasiet och det var spännande men ändå nervöst. Jag var rädd att jag skulle bli mobbad igen men det tog ett tag innan det hände denna gången. Jag har alltid haft svårt att skaffa vänner, och haft svårt att läsa av signaler. Har alltid trott att alla varit negativa emot just mig. Att även om jag var en hur "underbar" människa som helst och behandlar folk bra så har jag fått skit tillbaka. Och så har det varit många många gånger. Självklart snackade folk skit när jag återigen skolkade i gymnasiet också. Alla tyckte det var en "skräll" att jag aldrig var i skolan. Och jag kände inget behov att förklara för de som ändå inte skulle förstå eller ens har någonting med det att göra. Jag skolkade mycket. Buss-luffade flera dagar i veckan istället för att gå i skolan. Träffade andra vänner som jag inte gick i skolan med. Åkte till min syster, eller så åkte jag hem o ljög om att jag hade en inställd lektion. Jag isolerade mig precis som jag gjorde i låg- och mellanstadiet, även högstadiet. Jag kunde ligga i dagar och göra ingenting, bara vara hemma. Alla snackade om mig, att jag aldrig var i skolan. Och blev lika förvånade när jag visade mig i skolan. Det är det som varit problemet hela tiden. Folk har varit så intresserade av mitt liv och vad jag gjorde att de har lagt så mycket energi på negativa ord och att snacka skit om mig. Att jag är dålig. När ingen kunde se att jag kämpade med mig själv varje dag. Jag var så nerbruten att jag funderade på självmord, tusentals gånger. Jag såg ingen mening med att leva. Att alla skulle må bättre om jag inte fanns kvar. Så varje gång jag gick ut så såg jag något som man möjligen kunde dö av. Vad som kunde döda en. Och det gjorde mig galen att jag hade dessa tankarna. Jag ville må bra, men det kunde jag inte, jag ville ju inte ta för mycket plats.

Jag kommer ihåg en gång då jag var på McDonalds i Karlstad. Jag var där med en klasskompis och några andra vänner. De hade en kompis med sig. Jag var tjock, jag vet det. Jag visste det då också. Detta är den ENDA gången jag har vågat säga ifrån, någonsin. Hen stod vid båset och skulle gå förbi. Jag stod tydligen i vägen och det var för svårt för hen att gå runt mig. Så hen sa "jävla fetto, flytta på dig."
Jag kände hur mycket och hårt det kokade inom mig. Jag vet inte om någon annan hörde vad hen sa till mig faktiskt, i så fall brydde de sig inte. Vi alla satte oss i båset och de andra såg att det kokade inom mig, att jag var arg och ledsen. Tårarna började komma sakta men säkert. Jag tänkte inte klart, det var bara helt svart för mig. Bestämmer mig för att ställa mig upp och gå fram till personen. Hen kollade väldigt förvånat på mig och då ger jag hen en fet jävla bitchslap och skriker "du är så jävla dum i huvudet."
Hen ser oerhört förvånad ut och det visar sig att hen får ett märke av min hand i ansiktet. Efter det rusar jag ut och min klasskompis kommer efter och frågade vad som hände. Jag berättar men det var inte så mycket mer än så. Ingen annan kom efter. De tyckte bara det "såg roligt ut" när jag gjorde det. Att det var roligt att han fick ett märke i ansiktet efter min hand och att det såg roligt ut. Och det kan jag tänka mig. Denna personen som kallade mig för fetto har inte sagt ett ord till mig sen dess, hen har knappt vågat kolla på mig och det är jag glad över. Men jävlar, för första gången i hela mitt liv sa jag ifrån. Och det var en mäktig känsla som jag sent kommer att glömma. Jag kommer aldrig glömma det.

Många gånger har jag varit med om att mina så kallade "tjejkompisar" har suttit mitt emot mig och viskat taskiga saker till varandra om mig. De tror att man är så långt nere på botten att man inte hör. Men tro mig, jag har hört varenda gång. Samma som att komma in i klassrummet i gymnasiet och man ser hur folk hånler åt mig att just jag kommer in, för att jag aldrig är i skolan. Det var ingen som riktigt ville va med mig under alla mina år i skolan. Jag var tvungen att praktiskt taget tjata på folk om vi skulle äta tillsammans i matsalen. Om vi skulle sitta bredvid varandra på lektionen. Om vi skulle gå tillsammans till bussen. Jag var så osäker att tillslut gick jag hellre själv, trots att jag fick panik av det. Jag sket i det, för jag visste att ingen ville vara med mig till 100%. Det måste ha varit något fel på mig och kanske är det än idag, jag vet inte. Jag har alltid behandlat folk bra och jag vet inte varför jag bara fått skit tillbaka. 


På studenten i gymnasiet så skulle alla skriva något i varandras studentmössor. Jag vet inte vem det var som skrev detta men det stod iaf "närvaro". 
Till den personen som skrev det: du vet inte ett skit av mig. Du förstörde en jävligt rolig dag för mig precis innan vi skulle springa ut. Du vet inte vad jag varit med om, du vet ingenting. Varför vara så jävla elak och kränka en? I mina ögon, är du, vem du nu än är, inte ett piss i mina ögon. Vilket ingen annan som har mobbat mig och även många andra barn är heller. Ni är värda noll! För ni anar inte ens hur mycket ni förstör genom att få sig själv att må bra på andras bekostnad.
Jag förstår inte varför vissa människor njuter av att såra andra, att mobba andra och att trycka ner människor. Jag förstår inte och det kommer jag aldrig göra.

Jag har även blivit nätmobbad. Fick anonyma kommentarer som "du är så jävla fet ditt äckliga luder" och "fy fan vilket fetto" och massa sånt. Även när jag bråkat med kompisar när jag var mindre fick jag fula kommentarer och meddelanden om hur fet jag var och att jag behövde banta. Detta drar ner en, riktigt djupt ner i skiten. 

Nu flera år senare efter all mobbning och all skit så har jag ju faktiskt gått ner i vikt. Ungefär 30 kg. Och jag har varit större än när jag vägde 30 kg mer. Som mest har jag bot vägt lätt över 106 kg. Det har hänt till och med att killar har raggat på mig som har tyckt att jag var ful och fet innan. De har sagt "vad fin du har blivit, vad smal du har blivit, vad snygg du har blivit."
Men vet ni vad? Ni kan bara dra åt helvete. Ni såg vad som pågick mellan mig och de andra idioterna, men ändå kunde ni inte hjälpa till. Ni var lika illa som dom. Ändå kunde ni inte se vem jag var inuti min kropp och i min själ, i mitt hjärta. Det är ungefär som att jag skulle vara fattig och opopulär och när jag blir rik och känd så kommer folk för att vara med mig. Det accepterar jag inte!

Jag förstår inte hur föräldrarna till dessa barn som utsatt mig för detta har uppfostrat sina barn. Att man ska behöva få skit nästan varenda dag i skolan är oacceptabelt. Ingenting av detta är OKEJ. Mobbning är hemskt. Man blir så påverkad i själen, i hjärtat och i hela kroppen. Man orkar inte tillslut. Man har äckliga och jobbiga tankar om döden, att människor får en att känna sig värdelös, äcklig och oduglig.

Många av händelserna är så förträngda att jag inte ens kommer ihåg dom. Det finns så mycket jag vill dela med mig mer av men det finns inget minne av det. Jag känner att det trycker i hjärnan och hjärtat på punkter som snart kommer att brista. 

Jag har för en gångs skull tagit kontakt med psykiatrin. Jag behöver hjälp, då jag mått dåligt i flera år men bara försökt vifta bort det och trott att det ska bli bättre. Det har blivit sämre och sämre ju mer tiden flyger iväg. Och nu är jag trött på att inte kunna njuta till fullo av vardagen. Av allt. Jag vill kunna leva och njuta av att leva precis som många andra gör. Jag orkar inte ha jobbiga tankar varje dag som förtär mig inifrån och ut. Jag är trött på ångest så fort något går fel, så fort jag känner mig skuldbelagd, så fort någon trycker på mina knappar. Jag är trött på att fortsätta känna mig oduglig när jag inte kan behaga andra. När jag tänker på mig själv får jag ångest över att jag inte sätter andra i första hand. Så det blir lätt att jag sätter mig själv sist, och när jag väl ska ta tag i mig själv orkar jag inte dra upp mig igen. Det är vid den punkten jag är nu, och har varit så länge jag kan minnas. Jag vill kunna gå in i en affär utan att få panik, jag vill kunna gå en promenad utan att vara rädd för att träffa på någon idiot. Jag vill kunna gå ut i samhället och vara stolt över hur jag ser ut och är som person. För jag vet att jag är en bra person, mer än bra, men det är så svårt att släppa vad andra tycker eller säger om en. Man blir märkt för livet när nått sånt här händer. Men det viktiga är att dom som bryr sig om en finns för en, och älskar en.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt så blir jag illamående och spyfärdig. Jag har ju förträngt detta så länge men jag kan inte det längre. Jag vet att det måste ut för att jag ska kunna gå vidare och för en gångs skull få må bra.

Jag har kommentarfunktionen kvar men skulle det komma minsta lilla negativ kommentar så publiceras dom ej och raderas. Jag har inte skrivit detta för att jag tycker synd om mig själv eller vill att folk ska tycka synd om mig. Jag har skrivit detta för att dela med mig och visa de som varit/är utsatta att ni inte är ensamma. Vi är många. Och tillsammans är vi starka. Det finns ingen mobbning som är "för liten", även om någon skulle säga "men det där är väl inget att bry sig om". När man hör just dom orden känner man sig värdelös än en gång för att man bryr sig. Klart man blir sårad av att bli kränkt och mobbad!!! Alla som blivit utsatta borde få mer hjälp och stöd. Alla borde ha någon dom kan förlita sig på och berätta för. Det är inget skamligt med er, för dom enda som är skamliga är mobbarna som mår bra på vår bekostnad.

Vi är värda mer än vad dom säger.
Vi är starka tillsammans oavsett vad dom säger eller tycker.
Vi är vackra och godhjärtade oavsett vad dom säger eller tycker.
Glöm aldrig det!


Då och nu.
Jag har samma hjärta och själ på båda bilderna. Samma insida, annorlunda utsida. De som inte kunde se vilken godhjärtad person jag var och är idag är inte värda mig.


Kram!
Hoppas denna texten har hjälpt er att tänka annorlunda.

amandaaskers.blogg.se

Jag heter Amanda och bor tillsammans med min sambo Christoffer och vår amstaff Diamond. I min blogg skriver jag om lite allt möjligt, bland annat min resa med LCHF som jag började med 2 maj 2016. 📷 Instagram @poffimgone 💻 Facebook @Amanda Cecilia Johanna Asker 📧 Kontakt: poffimgone@gmail.com

RSS 2.0