Utsatt för mobbning - en tjejs historia
Det jag kommer skriva om nu Àr ett kÀnsligt Àmne för bÄde mig och mÄnga andra. Har ni negativa kommentarer eller Àr nÀtmobbare sÄ har ni inget hÀr att göra. Detta Àr kanske en av mÄnga förklaringar till varför jag varit som jag varit under Ären, varför ingen förstÄtt sig pÄ mig, varför jag varit "blyg" och "tillbakadragen". I sjÀlva verket har jag varit socialt isolerad, jag har knappt vÄgat gÄ till skolan, dÀrav min dÄliga nÀrvaro. Jag har blivit utfryst och fÄtt tjata pÄ "vÀnner" att vara med mig för att jag vÄgade inte vara ensam. Ingen tog mig i första hand, jag blev alltid vald sist. Jag har skrivit detta i nÄgon vecka för mig sjÀlv, och jag har börjat grÄta nÀr jag försökt fÄ ut saker att skriva. Jag skriver det Àven för andra som blivit utsatta, och Àven sÄ att folk i min nÀrhet ska förstÄ mig bÀttre. Varför jag kanske inte alltid varit som alla andra, för detta har en stor inverkan pÄ varför jag varit "annorlunda" och "udda". Som sagt, har ni bara negativt att komma med sÄ kan ni sluta lÀsa just i denna stund. Jag vill dela med mig av mina upplevelser för jag vet att man som utsatt kÀnner sig ensam, bortglömd och vÀrdelös, men ni ska veta att ni Àr fina och bra som ni Àr. Det Àr bara det att de som mobbar ser det och Àr avundsjuka att vi har rena hjÀrtan och mer att komma med. Det enda dom kan komma med Àr krÀnkningar, fula ord och psykisk/fysisk misshandel.
Kram!
Det hÀr har nog alla som blivit mobbade kÀnt nÄgon gÄng.
âą Att man inte duger.
⹠Att man Àr rÀdd för att visa sig bland folk.
⹠Att man inte Àr vÀrd mer Àn skiten under nÄgon annans sko.
⹠Att man Àr otrygg och osÀker.
âą Att man aldrig kommer bli omtyckt.
⹠Att ingen ser vad som pÄgÄr.
⹠Att alla mÄr bÀttre av att trycka ner en.
⹠Att man kÀnner sig hatad och vÀrdelös.
⹠Att man tror att det Àr nÄgot fel pÄ en.
⹠Att ingen bryr sig varesig man lever eller dör.
âą Att man aldrig kan bli normal.
Ni som har blivit mobbade. Det Àr inget som helst fel pÄ er. Ni har rÄkat ut för nÄgot som Àr hemskt och som Àr ett stort problem i vÄrt samhÀlle idag, och har varit det sÄ lÀnge det gÄr att sÀga. Det Àr mobbarna det Àr fel pÄ, och det Àr deras fel. Det Àr deras uppfattning om hur man ska behandla folk som Àr fel! Deras prioriteringar i livet Àr fucked up. Och oftast finns det en orsak till allt, men det ger ingen rÀtt att lÄta nÄgon kÀnna sig mindre vÀrd Àn alla andra. Att fÄ nÄgon att kÀnna sig mindre vÀrd att leva, att inte vilja leva lÀngre. Man kan titta tillbaka lÄngt i livet och kan se att de som mobbar ligger pÄ en högre rank Àn de som blir mobbade. Det Àr snarare tvÀrtom, men samhÀllet ser upp till mobbare, för mobbare "ska" ha respekt. Man kanske inte vÄgar sÀga ifrÄn, för dÄ blir det Ànnu vÀrre. Man kanske har blivit hotad ifall man skulle skvallra. Man Àr rÀdd för vad som skulle hÀnda. DÀrför vÄgar man inte. Det finns sÄ mÄnga olika scenarion.
Jag ska ta ett stort steg och berÀtta lite om min skolupplevelse nÀr jag var liten. Jag har blivit mobbad oerhört mycket, av personer som skulle vara mina vÀnner, och av personer som Àlskade att göra mig illa. Oftast var det till och med yngre personer Àn mig som höll pÄ sÄhÀr och jag hade inget skinn pÄ nÀsan. Jag fick stöd av min familj och de sÄg, men ingen annan sÄg. DÀrför föll jag ner till botten om och om igen. Jag tÀnker inte hÀnga ut nÄgon i denna text men jag beskriver sÄ bra jag kan.
Jag har blivit utfryst av "vÀnner", behandlad som skit av "vÀnner" och som ett Àckligt andrahandsval i sÄ mÄnga Är jag kan minnas. NÀr jag ringde mina vÀnner ljög de om att de skulle ivÀg eller sÄ svarade de inte för att slippa vara med mig. Jag tror de skÀmdes över att umgÄs med den feta tjejen. Jag vet i alla fall att jag hade och har Àn idag ett gott hjÀrta.
Jag har blivit slagen i magen av en person medan hen skrek "gummimage, gummimage, gummimage!!!" Och jag vĂ„gade inte göra nĂ„got. Jag sprang ivĂ€g grĂ„tandes och besviken, och vĂ„gade inte berĂ€tta för nĂ„gon. Denna personen var Ă€ven TVĂ
Ă
R YNGRE Àn mig. Jag tror jag gick i 2:an eller 3:an i lÄgstadiet.
NÀr vi skulle spela fotboll och dylikt pÄ fotbollsplanen blev jag alltid vald sist. NÀr man skulle vara ett "par" pÄ en uppgift och sÄ sÄ ville ingen va med mig. Jag fick alltid frÄga o tjata pÄ folk tusen gÄnger innan de ville va med mig.
Jag har blivit kallad tjockis, fetto, bigfoot och Àcklig. Folk har beskrivit mig som "hon den stora" och vidgat armarna för att visa hur stor jag var. Och jag klandrar dem inte, jag var riktigt stor under hela min uppvÀxt! Men för det ska man inte behöva bli mobbad av sina skolkamrater och det tycker vÀl alla som blivit det.
En gÄng nÀr nÄgra i skolan skulle spela "Twister", det spelet som har prickar med olika fÀrger pÄ, sÄ ville jag inte vara med dÄ jag var osÀker. En person sa dÄ till mig "Det Àr lugnt Amanda, jag Àr inte heller med för jag Àr ocksÄ fet." Jaha... Tack vad snÀllt????????????
Jag har blivit sparkad pÄ smalbenen av nÄgra personer nÀr tvÄ andra personer skrev en lapp och satte pÄ min rygg dÀr det stod "sparka mig nu" med en pil nerÄt...
PÄ vintrarna kastade flera personer "isbollar" i huvudet pÄ mig, och en annan gÄng kom en person i full fart bakifrÄn och puttade ner mig för en "pulkabacke" dÀr det var massa is sÄ jag slog i huvudet. Jag vÄgade knappt gÄ ut nÀr det var vinter.
Skoltiden nÀr jag var liten var hemsk för mig. Det gick sÀllan bra för mig dÀr, och gick det "bra" sÄ dög det knappt. De som var duktiga i skolan tryckte pÄ mina svaga punkter och hÄnade mig efter prov och uppgifter, endast för att de visste att jag var osÀker och inte lika duktig som dem. Jag blev mobbad för min blodÄdra som jag har vid mitt vÀnstra öga och blev kallad Àcklig pga det. Jag vÄgade aldrig vara med pÄ idrotten vilket resulterade i IG i det Àmnet + mÄnga mÄnga fler Àmnen. Idrotten var verkligen vÀrst för mig. Jag kÀnde att varje gÄng jag klÀdde av mig sÄg jag sÄ annorlunda ut jÀmfört de andra tjejerna. De sÄg normala ut, jag var bara fet. De var fina och vackra bÄde i ansiktet och kroppen, men jag var fet, ful och Àcklig, för jag visste inte bÀttre Àn sÄ. En gÄng nÀr vi skulle göra kullerbyttor pÄ idrotten (en av fÄ gÄnger jag faktiskt var med) sÄ hade jag pÄ mig shorts som Äkte ner nÀr jag gjorde kullerbyttan. Alla elever stod och skrattade Ät mig, till och med lÀraren tyckte att det var kul. Efter den hÀndelsen och mÄnga mÄnga andra hatade jag idrotten Ànnu mer. Det Àr inte sÄ att jag var dum under skoltiden. Jag blev utsatt för mÀnniskor som inte hade nÄgot hjÀrta. Hade lÀrarna sett detta (vilket de faktiskt gjorde) och hjÀlpt mig sÀga ifrÄn sÄ kanske jag hade orkat vara mer i skolan, inte skolkat ca 80 % av tiden. Varje utvecklingssamtal fick jag "dÄlig nÀrvaro, mycket frÄnvaro" och sÄ har det alltid varit för mig. Detta Àr en liten del av alla situationer och hÀndelser som uppstod under min skoltid. Hade det varit nu det hÀnde hade jag vÄgat sÀga ifrÄn, men jag vÄgade inte det nÀr jag var liten. Jag kommer inte ihÄg mer just nu, men bit för bit faller pÄ plats nÀr jag skriver om det. Det sjuka var att ingen i skolan sÄg detta. Och det gör mig sÄ ont idag för jag vet att det hade gÄtt bÀttre för mig om nÄgon bara hade öppnat upp ögonen, men de var för blinda för att vilja se.
Jag kommer knappt ihÄg nÄgonting frÄn min barndom nÀr det gÀller skolan. Mitt minne Àr kaputt frÄn de flesta delarna pga att jag hatade att gÄ i skolan. Jag var mest hemma. Började grÄta sÄ mÄnga gÄnger jag kan minnas pÄ morgonen för att jag inte vÄgade och ville till skolan. Jag ljög och sa mÄnga gÄnger att jag hade ont i magen, halsen etc etc... Jag var otrevlig och enormt sur emot min familj och jag vet faktiskt inte varför. Hade grova humörsvÀngningar. Jag Ängrar det sÄ grymt. Jag var otrygg och trivdes inte med varken omgivningen eller personerna som gjorde mig illa. MÄnga av dem sÄg att jag var svag och inte vÄgade sÀga ifrÄn, dÀrför blev jag mobbad. Och sÄklart för att jag var tjock och fet; och det var en punkt som de tryckte pÄ mest. SÄ det var vÀl inte sÄ konstigt att jag inte vÄgade gÄ dit? NÀr jag visste vad de sa om mig, jag visste vad de tÀnkte, jag visste precis allt.
Att inga lÀrare var ansvarsfulla nog att ta tag i detta problem som var för mig och mÄnga andra var sjukt. Jag Àr förvÄnad över att det verkade som att ingen brydde sig. Eller sÄ trodde de att det inte gjorde ont. Och vem FAN gör det inte ont i sjÀlen och hela kroppen att bli behandlad sÄ?
NÀr jag vÀl har sagt nÄgot till lÀrare eller "vÀnner" sÄ har de bara tagit det med en nypa salt. De har inte sett mina svÄrigheter trots att det nÀstan aldrig gÄtt bra pÄ prov eller nÀr jag gjort uppgifter. Det finns alltid en anledning och jag har alltid trott att jag Àr/har varit korkad men i sjÀlva verket Àr det alla dessa hÀndelser som fÄtt mig att krypa in i mitt skal. Jag har alltid struntat i om folk sÄrat mig, för jag har inte velat vara ensam. Och dÀr fÄr jag skylla mig sjÀlv, eftersom jag hade kunnat mÄ bÀttre utan dem, med bara mig sjÀlv. Tur att jag insett det nu.
NÀr jag började högstadiet hade jag mÄnga vÀnner. Bra vÀnner som faktiskt var snÀlla emot mig. Men Àven dÀr blev jag mobbad, och det var sÄ himla sneaky. Jag kommer inte ihÄg mycket dÀr heller...
Högstadiet skolkade jag ocksÄ otroligt mycket och fick Àven dÀr höra att jag hade vÀldigt hög frÄnvaro. Jag antar att mina mönster jag byggt upp genom Ären hade satt spÄr pÄ mig och jag hade svÄrt att bryta dem. Jag mÄdde dÄligt, och behövde hjÀlp, men jag vÄgade inte sÀga nÄgonting. Jag ville inte vara i centrum, jag ville inte ta plats, för oavsett hur dÄligt jag mÄdde fanns det alltid nÄgon annan elev som behövde hjÀlpen mer.
Jag satt ofta i grupprum med vĂ€nner sĂ„ fort jag fick chansen, för jag trivdes inte dĂ€r heller i klassen. Jag vĂ„gade aldrig gĂ„ utan smink, bara ett fĂ„tal gĂ„nger. Varför? Jo för att jag fick höra att jag sĂ„g ut som en knarkare utan smink. Och att jag var Ă€cklig pga min blodĂ„dra vid ögat. Det har folk pĂ„pekat och stört sig pĂ„. Jag kĂ€nde mig ful, fet och Ă€cklig utan. Sminket gjorde att jag kĂ€nde mig pyttelite bĂ€ttre. Sminket var som en mask för mig, för att dölja personen jag var inuti, det var fĂ„ som uppskattade den personen Ă€ndĂ„. MĂ„nga har undrat varför jag smetat pĂ„ sĂ„ mycket smink under Ă„ren. Nu vet ni varför. Ăven i högstadiet började jag grĂ„ta mĂ„nga dagar nĂ€r det var som vĂ€rst, nĂ€r jag inte vĂ„gade gĂ„ till skolan. NĂ€r jag hellre stannade hemma och gjorde ingenting istĂ€llet för att gĂ„ till skolan. Ăven dĂ„ var jag otrevlig och irriterad, ledsen och förtvivlad emot min familj. Jag hatar att jag var sĂ„. Alla hade en fel uppfattning om mig. Jag log och skrattade i princip 90 % av tiden, i bĂ„de skolan och med vĂ€nner, under alla Ă„r, men inombords skrek jag sĂ„ högt att jag trodde nĂ„gon skulle höra, men det hĂ€nde aldrig. Alla sĂ„g mig som "den glada tjejen" men det var bara en fasad.
En gÄng sa en person vad en annan person hade sagt om mig nÀr jag skulle gÄ ifrÄn hen. Hen berÀttade det exakt sÄhÀr
"Hahahaha, vet du vad hen sa nÀr du skulle gÄ? Fy fan vilket jÀvla fet arsle sa hen!!! HAHAHHA"
Jag som vanligt vÄgar inte sÀga nÄgot och lÄtsas skratta med. Samma person sa Àven en gÄng ocksÄ till mitt dÄvarande ex "hur kunde du va tillsammans med ett jÀvla fetto? Fy faaaan". Och personen som berÀttade det skrattade Äterigen nÀr hen sa det.
Jag vill inte ens veta vad andra folk har sagt om mig bakom ryggen, dÄ skulle jag verkligen gÄ under. Men jag förstÄr inte hur vissa kunde va sÄ snÀlla emot mig men bakom ryggen snackade dom om hur fet jag var. Hade ni verkligen inget bÀttre för er Àn att MOBBA ANDRA...?! Att bry er mer om hur andra ser ut Àn er sjÀlva? Jag mÄ varit fet men ni var fula inombords. Riktigt fula elaka onda personligheter hade ni.
Jag började dricka alkohol mycket i Ă„rskurs 8. Jag drack till och med inne i skolan. Det var nĂ„got som hjĂ€lpte mig, alkoholen. Med alkoholen vĂ„gade jag sĂ€ga ifrĂ„n, inte annars. Med alkoholen kunde jag ha mer roligt, utan att tĂ€nka pĂ„ allt det jobbiga. Jag blev sĂ„ full en gĂ„ng att jag dunkade mitt huvud i en betongvĂ€gg och skrek att jag ville dö. Jag ville dö, mĂ„nga gĂ„nger. Jag kommer inte ihĂ„g hur mĂ„nga gĂ„nger jag verkligen har VELAT DĂ. Jag har skurit mig pĂ„ armen en gĂ„ng. Det var vĂ€ldigt djupt men det Ă€r knappt nĂ„got som syns idag vilket jag Ă€r förvĂ„nad över, men Ă€ven vĂ€ldigt glad över. För jag Ă„ngrar att jag gjorde det. Jag drack under en lĂ„ng tid flera gĂ„nger i veckan, men det mönstret bröts nĂ€r jag Ă„kte till Kanada.
Jag började gymnasiet och det var spĂ€nnande men Ă€ndĂ„ nervöst. Jag var rĂ€dd att jag skulle bli mobbad igen men det tog ett tag innan det hĂ€nde denna gĂ„ngen. Jag har alltid haft svĂ„rt att skaffa vĂ€nner, och haft svĂ„rt att lĂ€sa av signaler. Har alltid trott att alla varit negativa emot just mig. Att Ă€ven om jag var en hur "underbar" mĂ€nniska som helst och behandlar folk bra sĂ„ har jag fĂ„tt skit tillbaka. Och sĂ„ har det varit mĂ„nga mĂ„nga gĂ„nger. SjĂ€lvklart snackade folk skit nĂ€r jag Ă„terigen skolkade i gymnasiet ocksĂ„. Alla tyckte det var en "skrĂ€ll" att jag aldrig var i skolan. Och jag kĂ€nde inget behov att förklara för de som Ă€ndĂ„ inte skulle förstĂ„ eller ens har nĂ„gonting med det att göra. Jag skolkade mycket. Buss-luffade flera dagar i veckan istĂ€llet för att gĂ„ i skolan. TrĂ€ffade andra vĂ€nner som jag inte gick i skolan med. Ă
kte till min syster, eller sÄ Äkte jag hem o ljög om att jag hade en instÀlld lektion. Jag isolerade mig precis som jag gjorde i lÄg- och mellanstadiet, Àven högstadiet. Jag kunde ligga i dagar och göra ingenting, bara vara hemma. Alla snackade om mig, att jag aldrig var i skolan. Och blev lika förvÄnade nÀr jag visade mig i skolan. Det Àr det som varit problemet hela tiden. Folk har varit sÄ intresserade av mitt liv och vad jag gjorde att de har lagt sÄ mycket energi pÄ negativa ord och att snacka skit om mig. Att jag Àr dÄlig. NÀr ingen kunde se att jag kÀmpade med mig sjÀlv varje dag. Jag var sÄ nerbruten att jag funderade pÄ sjÀlvmord, tusentals gÄnger. Jag sÄg ingen mening med att leva. Att alla skulle mÄ bÀttre om jag inte fanns kvar. SÄ varje gÄng jag gick ut sÄ sÄg jag nÄgot som man möjligen kunde dö av. Vad som kunde döda en. Och det gjorde mig galen att jag hade dessa tankarna. Jag ville mÄ bra, men det kunde jag inte, jag ville ju inte ta för mycket plats.
Jag kommer ihÄg en gÄng dÄ jag var pÄ McDonalds i Karlstad. Jag var dÀr med en klasskompis och nÄgra andra vÀnner. De hade en kompis med sig. Jag var tjock, jag vet det. Jag visste det dÄ ocksÄ. Detta Àr den ENDA gÄngen jag har vÄgat sÀga ifrÄn, nÄgonsin. Hen stod vid bÄset och skulle gÄ förbi. Jag stod tydligen i vÀgen och det var för svÄrt för hen att gÄ runt mig. SÄ hen sa "jÀvla fetto, flytta pÄ dig."
Jag kÀnde hur mycket och hÄrt det kokade inom mig. Jag vet inte om nÄgon annan hörde vad hen sa till mig faktiskt, i sÄ fall brydde de sig inte. Vi alla satte oss i bÄset och de andra sÄg att det kokade inom mig, att jag var arg och ledsen. TÄrarna började komma sakta men sÀkert. Jag tÀnkte inte klart, det var bara helt svart för mig. BestÀmmer mig för att stÀlla mig upp och gÄ fram till personen. Hen kollade vÀldigt förvÄnat pÄ mig och dÄ ger jag hen en fet jÀvla bitchslap och skriker "du Àr sÄ jÀvla dum i huvudet."
Hen ser oerhört förvÄnad ut och det visar sig att hen fÄr ett mÀrke av min hand i ansiktet. Efter det rusar jag ut och min klasskompis kommer efter och frÄgade vad som hÀnde. Jag berÀttar men det var inte sÄ mycket mer Àn sÄ. Ingen annan kom efter. De tyckte bara det "sÄg roligt ut" nÀr jag gjorde det. Att det var roligt att han fick ett mÀrke i ansiktet efter min hand och att det sÄg roligt ut. Och det kan jag tÀnka mig. Denna personen som kallade mig för fetto har inte sagt ett ord till mig sen dess, hen har knappt vÄgat kolla pÄ mig och det Àr jag glad över. Men jÀvlar, för första gÄngen i hela mitt liv sa jag ifrÄn. Och det var en mÀktig kÀnsla som jag sent kommer att glömma. Jag kommer aldrig glömma det.
MÄnga gÄnger har jag varit med om att mina sÄ kallade "tjejkompisar" har suttit mitt emot mig och viskat taskiga saker till varandra om mig. De tror att man Àr sÄ lÄngt nere pÄ botten att man inte hör. Men tro mig, jag har hört varenda gÄng. Samma som att komma in i klassrummet i gymnasiet och man ser hur folk hÄnler Ät mig att just jag kommer in, för att jag aldrig Àr i skolan. Det var ingen som riktigt ville va med mig under alla mina Är i skolan. Jag var tvungen att praktiskt taget tjata pÄ folk om vi skulle Àta tillsammans i matsalen. Om vi skulle sitta bredvid varandra pÄ lektionen. Om vi skulle gÄ tillsammans till bussen. Jag var sÄ osÀker att tillslut gick jag hellre sjÀlv, trots att jag fick panik av det. Jag sket i det, för jag visste att ingen ville vara med mig till 100%. Det mÄste ha varit nÄgot fel pÄ mig och kanske Àr det Àn idag, jag vet inte. Jag har alltid behandlat folk bra och jag vet inte varför jag bara fÄtt skit tillbaka.
PÄ studenten i gymnasiet sÄ skulle alla skriva nÄgot i varandras studentmössor. Jag vet inte vem det var som skrev detta men det stod iaf "nÀrvaro".
Till den personen som skrev det: du vet inte ett skit av mig. Du förstörde en jÀvligt rolig dag för mig precis innan vi skulle springa ut. Du vet inte vad jag varit med om, du vet ingenting. Varför vara sÄ jÀvla elak och krÀnka en? I mina ögon, Àr du, vem du nu Àn Àr, inte ett piss i mina ögon. Vilket ingen annan som har mobbat mig och Àven mÄnga andra barn Àr heller. Ni Àr vÀrda noll! För ni anar inte ens hur mycket ni förstör genom att fÄ sig sjÀlv att mÄ bra pÄ andras bekostnad.
Jag förstÄr inte varför vissa mÀnniskor njuter av att sÄra andra, att mobba andra och att trycka ner mÀnniskor. Jag förstÄr inte och det kommer jag aldrig göra.
Jag har Ă€ven blivit nĂ€tmobbad. Fick anonyma kommentarer som "du Ă€r sĂ„ jĂ€vla fet ditt Ă€ckliga luder" och "fy fan vilket fetto" och massa sĂ„nt. Ăven nĂ€r jag brĂ„kat med kompisar nĂ€r jag var mindre fick jag fula kommentarer och meddelanden om hur fet jag var och att jag behövde banta. Detta drar ner en, riktigt djupt ner i skiten.
Nu flera Är senare efter all mobbning och all skit sÄ har jag ju faktiskt gÄtt ner i vikt. UngefÀr 30 kg. Och jag har varit större Àn nÀr jag vÀgde 30 kg mer. Som mest har jag bot vÀgt lÀtt över 106 kg. Det har hÀnt till och med att killar har raggat pÄ mig som har tyckt att jag var ful och fet innan. De har sagt "vad fin du har blivit, vad smal du har blivit, vad snygg du har blivit."
Men vet ni vad? Ni kan bara dra Ă„t helvete. Ni sĂ„g vad som pĂ„gick mellan mig och de andra idioterna, men Ă€ndĂ„ kunde ni inte hjĂ€lpa till. Ni var lika illa som dom. ĂndĂ„ kunde ni inte se vem jag var inuti min kropp och i min sjĂ€l, i mitt hjĂ€rta. Det Ă€r ungefĂ€r som att jag skulle vara fattig och opopulĂ€r och nĂ€r jag blir rik och kĂ€nd sĂ„ kommer folk för att vara med mig. Det accepterar jag inte!
Jag förstÄr inte hur förÀldrarna till dessa barn som utsatt mig för detta har uppfostrat sina barn. Att man ska behöva fÄ skit nÀstan varenda dag i skolan Àr oacceptabelt. Ingenting av detta Àr OKEJ. Mobbning Àr hemskt. Man blir sÄ pÄverkad i sjÀlen, i hjÀrtat och i hela kroppen. Man orkar inte tillslut. Man har Àckliga och jobbiga tankar om döden, att mÀnniskor fÄr en att kÀnna sig vÀrdelös, Àcklig och oduglig.
MÄnga av hÀndelserna Àr sÄ förtrÀngda att jag inte ens kommer ihÄg dom. Det finns sÄ mycket jag vill dela med mig mer av men det finns inget minne av det. Jag kÀnner att det trycker i hjÀrnan och hjÀrtat pÄ punkter som snart kommer att brista.
Jag har för en gÄngs skull tagit kontakt med psykiatrin. Jag behöver hjÀlp, dÄ jag mÄtt dÄligt i flera Är men bara försökt vifta bort det och trott att det ska bli bÀttre. Det har blivit sÀmre och sÀmre ju mer tiden flyger ivÀg. Och nu Àr jag trött pÄ att inte kunna njuta till fullo av vardagen. Av allt. Jag vill kunna leva och njuta av att leva precis som mÄnga andra gör. Jag orkar inte ha jobbiga tankar varje dag som förtÀr mig inifrÄn och ut. Jag Àr trött pÄ Ängest sÄ fort nÄgot gÄr fel, sÄ fort jag kÀnner mig skuldbelagd, sÄ fort nÄgon trycker pÄ mina knappar. Jag Àr trött pÄ att fortsÀtta kÀnna mig oduglig nÀr jag inte kan behaga andra. NÀr jag tÀnker pÄ mig sjÀlv fÄr jag Ängest över att jag inte sÀtter andra i första hand. SÄ det blir lÀtt att jag sÀtter mig sjÀlv sist, och nÀr jag vÀl ska ta tag i mig sjÀlv orkar jag inte dra upp mig igen. Det Àr vid den punkten jag Àr nu, och har varit sÄ lÀnge jag kan minnas. Jag vill kunna gÄ in i en affÀr utan att fÄ panik, jag vill kunna gÄ en promenad utan att vara rÀdd för att trÀffa pÄ nÄgon idiot. Jag vill kunna gÄ ut i samhÀllet och vara stolt över hur jag ser ut och Àr som person. För jag vet att jag Àr en bra person, mer Àn bra, men det Àr sÄ svÄrt att slÀppa vad andra tycker eller sÀger om en. Man blir mÀrkt för livet nÀr nÄtt sÄnt hÀr hÀnder. Men det viktiga Àr att dom som bryr sig om en finns för en, och Àlskar en.
NÀr jag tÀnker tillbaka pÄ allt som hÀnt sÄ blir jag illamÄende och spyfÀrdig. Jag har ju förtrÀngt detta sÄ lÀnge men jag kan inte det lÀngre. Jag vet att det mÄste ut för att jag ska kunna gÄ vidare och för en gÄngs skull fÄ mÄ bra.
Jag har kommentarfunktionen kvar men skulle det komma minsta lilla negativ kommentar sÄ publiceras dom ej och raderas. Jag har inte skrivit detta för att jag tycker synd om mig sjÀlv eller vill att folk ska tycka synd om mig. Jag har skrivit detta för att dela med mig och visa de som varit/Àr utsatta att ni inte Àr ensamma. Vi Àr mÄnga. Och tillsammans Àr vi starka. Det finns ingen mobbning som Àr "för liten", Àven om nÄgon skulle sÀga "men det dÀr Àr vÀl inget att bry sig om". NÀr man hör just dom orden kÀnner man sig vÀrdelös Àn en gÄng för att man bryr sig. Klart man blir sÄrad av att bli krÀnkt och mobbad!!! Alla som blivit utsatta borde fÄ mer hjÀlp och stöd. Alla borde ha nÄgon dom kan förlita sig pÄ och berÀtta för. Det Àr inget skamligt med er, för dom enda som Àr skamliga Àr mobbarna som mÄr bra pÄ vÄr bekostnad.
Vi Àr vÀrda mer Àn vad dom sÀger.
Vi Àr starka tillsammans oavsett vad dom sÀger eller tycker.
Vi Àr vackra och godhjÀrtade oavsett vad dom sÀger eller tycker.
Glöm aldrig det!
DĂ„ och nu.
Jag har samma hjÀrta och sjÀl pÄ bÄda bilderna. Samma insida, annorlunda utsida. De som inte kunde se vilken godhjÀrtad person jag var och Àr idag Àr inte vÀrda mig.
Detta Àr gamla bilder!
EDIT: 9 september 2020
Saknar mitt blonda hÄr sÄ ville bara meddela det Hahaha!
Dessutom vill jag Àven sÀga att nu Àr jag starkare Àn nÄgonsin och har energin till att ge oÀndlig kÀrlek och förhoppningsvis hjÀlp till sÄ mÄnga jag kan ge den till, som vill ta emot den.
Jag finns hÀr och vi Àr aldrig ensamma! Jag Àr samma person Ànnu, dock en förbÀttrad version, efter 5 Är av psykisk ohÀlsa fÄr man mycket lÀrdom OM man vÀljer den. Jag har valt livet. Jag valde mig! Jag valde att ta lÀrdom & bli klok av allt jag har varit med om. Varje dag Àr en kamp och Àr mer sÀker Àn nÄgonsin pÄ att jag kommer fÄ ett helt underbart liv!
đ
Kram!
Hoppas denna texten har hjÀlpt er att tÀnka annorlunda.
