Skamligt med psykisk ohälsa

Det går inte att bara "rycka upp sig", "skärpa sig", "skita i det" eller "sluta bry sig" bara för att någon säger det. Det är inte så enkelt.

Psykisk ohälsa är skambelagt. Enligt många är det tydligen något allvarligt fel på en om man har drabbats av en psykisk sjukdom, men inte f*n är det fel på en i den bemärkelsen om man har en fysisk sjukdom. Och det är det ju inte heller. DET är för många väldigt självklart, konstigt nog. Det människor inte förstår är att det inte är något FEL på en om man lider av psykisk ohälsa. Att man har en sjukdom betyder inte att man ska bli definierad av den. Ingen människa har rätt till att döma en annan individ för deras svårigheter, som de för övrigt kämpar med varenda eviga dag.

Varför är det skambelagt då?
Ja, man kan undra varför. Egentligen.
Jag kommer ihåg en person som en dag pratade om en kvinna som var deprimerad och jobbade inom vården. H*n sa med dessa exakta orden "hon kan ju inte jobba inom vården när hon är så psykiskt instabil" samtidigt som h*n skrattade.
Vad vet du om det? Denna kvinnan försöker. Hon försöker må bättre, och vad vet du om att det kanske blir bättre av att få hjälpa andra människor? Ingenting. Den som inte vet hur det känns kan skratta och snacka så mycket den vill om detta, men blir det bättre av det? Försvinner depressionen då? Nej, det blir sämre på grund av människor som dig. . Fler vill vara mer öppen om sina svårigheter och DU gör det svårt med dina dömande ord och handlingar.

Jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 i början av juli 2016. Det visade sig att jag har levt med detta sen jag var ungefär 14 år. Livet har varit otroligt tufft. När jag var på utredningen kom det upp så mycket som jag hade förträngt under alla år. Jag har inte kunnat förklara tidigare varför jag gått in i dessa djupa dalarna utan hopp fyllt av mörker. Inte heller har jag kunnat förklara varför jag sedan hamnat längst upp på berget där inga problem finns och jag är fri att göra vad jag vill utan att jag tänker på konsekvenserna. Dessutom har dessa två tillstånd beblandat sig många gånger, och då är det oerhört svårt att skilja på vad som är verkligt och overkligt. Jag har inte kunnat förklara alla mörka tankar, all ångest och panik, sociala svårigheter och varför många av mina relationer gått åt helvete, eller varför jag inte kunnat kontrollera alla känslor inombords och agerat på sätt jag egentligen inte vill och menar. Nu har jag äntligen en förklaring.

Men, jag ÄR inte min sjukdom. Den definierar inte mig. Den är en del av mig, och jag lär mig mer om mig själv för varje dag som går. Jag skyller inte på diagnosen varför jag varit som jag har varit, men det är skönt att ha fått en förklaring varför allt har varit så svårt. Jag har medicin som hjälper till viss del, men det är ingen mirakelkur. Man måste lära sig att leva med sina svårigheter och försöka känna igen varningssignaler för att försöka hindra en ny episod. Faktiskt känns det jävligt hopplöst, och jag har inte riktigt fått bukt på det hela än, men en dag kommer jag nog dit. Det känns i alla fall som det. Förmodligen kommer jag behöva ha medicin resten av mitt liv. Först kändes det så himla surt och kan fortfarande göra det. Men vad är det för skillnad? Det finns de som tar smärtstillande för resten av deras liv pga ryggsmärtor som aldrig kommer försvinna. Den enda skillnaden är att det är olika former av smärta.

Så många gånger jag har kommit på en massa ursäkter till varför jag inte orkar gå till skolan/jobbet. Ont i magen, ont i huvudet, ont i halsen... Allt fysiskt, för att dölja det som verkligen gör ont, det där som gör ont inuti. Det där som man inte ens kan förklara. Jag är inte den enda som har gjort så. Det ska inte behöva vara på det viset. Jag är inte den enda som önskar att man kunde berätta precis som det är, för de som behöver veta, eller som man vill ska veta för att de ska förstå, UTAN att få känslan av att man är värdelös och inte duger.

Vi måste få känna att vi faktiskt inte är ensamma om att lida av psykisk ohälsa. Det här problemet måste klaras ut, för det finns ingen som helst anledning till att människor har rätt att döma en annan människas liv.

Varje dag och natt som passerar är en kamp, men varje morgon man vaknar upp i sängen och inser att man klarat av dagen som varit är en seger!

💗

En Vän
2017-01-28 @ 11:33:21

ETT LITET MEDDELANDE FÖR ATT BELYSA MOBBNING OCH STÖTTA DE UTSATTA:

För några år sen sade en 61-årig kvinna upp sig från sitt jobb på Prevent i Stockholm där hon arbetat i hela sitt liv för att Jessica Nilsson Frisk (född 1981-04-05) som ändå bara arbetade där i några år, tillsammans med sina kollegor hade hjälpt en utomstående, dömd kriminell sprutnarkoman att förtala och mobba kvinnans jämnårige och förståndshandikappade son där på en oerhörd nivå bakom ryggen på henne under flera års tid. Bägge hade varit jättesnälla mot henne själva. Sonen hade precis önskat henne God Jul när allt uppdagades. När detta framkom, ljög Jessica även och påstod sig ha blivit hotad av sonen. Den nya VD:n sen endast två år, Maria Schönefeld, och även Jessicas egen chef Mats Quist, hjälpte gruppen sprida förtalet ytterligare när det hela slutligen framkom. De ljög sen ända till slutet när facket kom in för att hjälpa kvinnan. VD:n försökte t.o.m. lägga hela skulden på sonen för att ingen skulle få veta sanningen om mobbningen.

Den äldre kvinnan mådde så fruktansvärt av detta att hon först blev sjukskriven och sen sade upp sig. Hon hade då arbetat där i 41 års tid - ända sen hon var 19 år gammal, varit anställd längst av alla och hade bara fyra år kvar tills pensionen.

Sonen hade blivit mobbad hela sitt liv och mådde redan väldigt dåligt, det visste alla. Moderns jobb var det enda och sista ställe där han inte hade upplevt att folk var elaka mot honom och alltid hade känt sig trygg. Han hade hälsat på där ända sen han var liten.

Jessica själv stod helt utanför hela tiden. Var inte ens med på ett möte. Hon bad inte ens om ursäkt när kvinnan berättade hur fruktansvärt hon mått av hennes förtal och att det var det absolut värsta hon varit med om i sitt liv och den värsta mobbning sonen utsatts för.

Den då 50-årige narkomanen, som tidigare arbetat där som vaktmästare och som andra anställda visste brukade droger även på arbetstid, vägrade den nya VD:n veta något om med motiveringen att hon varken träffat honom eller ens visste vem han var. Han fortsatte därför besöka jobbet drogpåverkad även långt efter att kvinnan sagt upp sig och var lika välkommen fortfarande. Han är dömd och finns med i Lexbase.se. Prevent jobbar just för att skapa en bättre arbetsmiljö, få ned olycksfall och motverka mobbning. Nu drivs det av en ledning som hjälper utomstående kriminella narkomaner att förtala de anställdas barn.

Uppmanar alla som tar avstånd från mobbning och maktmissbruk mot de redan svaga och utsatta, att ta avstånd från www.prevent.se och dess ledning!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

amandaaskers.blogg.se

Amanda Cecilia Johanna Asker Ankmamma till tre myskankor 🦆

RSS 2.0